Comeback i skolans värld!

Jag ska byta jobb. Oväntat egentligen. Jag trivs väldigt bra där jag varit det senaste året. Att ha delat ledarskap med en kanonkollega med en stabil gemensam värdegrund där vi tillsammans är chefer för en bra (men i allmänhetens ögon lite okänd) verksamhet som boendestöd, samt att vara ensam enhetschef för en superb öppen mötesplats för människor med psykisk ohälsa, är en otroligt häftig resa! Jag lär mig nya saker hela tiden och blir lite mer kompetent.

Är inte färdig med just den här resan. Men varför ska jag byta jobb då? Vissa stunder har jag förvisso känt att jag är ute på djupt vatten. Då har jag börjat simma. Men vetskapen om att ju längre jag är borta från skolans värld desto svårare blir det att komma tillbaka, har ibland gjort mig fundersam. Det är ändå i skolan som jag har min grund och profession. Oftast har alltid den otroligt häftiga känslan av att bemästra nya hav sedan tagit överhanden!

Innan semestern så uppmärksammades jag på en tjänst (stort tack till personen som gjorde detta) som jag direkt kände var en ännu större dröm än vad jag lever nu. Alltså inte ”dröm” i bemärkelsen ”enkel”. Tvärtom! Den innehöll många bitar av det jag saknade på mitt förra skoluppdrag. Som exempelvis den nya utmaningen samt utvecklandet av mina kunskaper och färdigheter. Att det är en verksamhet som jag vet att många pratar gott om och som har många skickliga pedagoger med väldigt gott prestigelöst samarbete sinsemellan, gjorde inte intresset mindre. Visste att skolan står inför en utmaning som jag varit med om tidigare. Det vill säga flytta in sin verksamhet i nya lokaler framöver.

När saker och ting föll på plats och verksamheten visade att jag var den man ville ha, så var valet ändå ganska enkelt. Trots att jag trivs nu. Att ge upp en dröm för möjligheten till en ännu större sådan krävde faktiskt en hel del av mig märkte jag. Vissa möjligheter kommer dock bara en gång i livet och då måste jag våga ta vara på dessa. Detta har alltid präglat mig.

Skrev ett inlägg i januari 2018:

”Många avger nyårslöften varje år. Det där håller ju sällan. Inte för mig iallafall. Men jag har bestämt mig för ord som jag ska låta guida mig under 2018.

Dessa är: mod och energi!”

Ord betyder något. Att kunna omsätta ovanstående ord i handling är viktigt för mig! Så om några månader är jag därför rektor på Björkängsgymnasiet. Är stolt och hedrad över att medarbetare och skolledning där ansåg mig vara passande för detta uppdrag! Sen gäller det givetvis att inte göra andra och mig själv besvikna. Men det kommer att gå bra. Gör det inte det så har jag lärt mig något nytt av det! 

Avslutningsvis tackar jag alla människor som jag mött det senaste året, ingen nämnd och ingen glömd. Ni har alla varit med och gjort mig till en lite skickligare yrkesmänniska!

Tack!

Annonser

Balans i livet

Vänta! Du kan fortsätta läsa! Detta är inget hurtflåsigt inlägg med enbart pekpinnar. Bara några tankar kring vad som fungerar för mig. Och visst vill vi alla ha balans i livet? 

Till att börja med så är kosten viktig. Men att äta enbart nyttigt kan kanske vara dränerande om man inte är van? Att försöka välja bort socker är en bra start! Samt att äta lite mer grönsaker och minska ner köttätandet tror jag de allra flesta som inte gjort det redan, skulle må bra utav. Viktigast är ändå att äta en varierad kost som man tycker är god. Livet är för kort för att inte äta god mat. För mig inkluderar detta faktiskt att till exempel ta en pizza nån gång. Men även bönor, ägg, spenat och andra goda nyttigheter.

Sedan är träning av stor vikt. Alltså rörelse och aktivitet! Jag springer. Det fungerar för mig. Våra kroppar är gjorda för aktivitet. Vi mår bra av det. Våra förfäder satt inte i en grotta och räknade småstenar hela dagarna. Att träna regelbundet är ett måste. Men vad regelbundenhet innebär kan variera från person till person. Och hög arbetspuls är bättre för mig än maxpuls.

Att göra träningen enkel tilltalar mig mycket. Jag tar på mig löparskorna på farstutrappan och sen springer jag. Den mentala startsträckan är minimal. Sedan skyltar jag ofta med det i sociala medier. Mina Insta stories har flera hundra tittare varje gång. Det är viktigt för mig att göra detta eftersom det sätter press på mig själv att bibehålla mitt tränade när jag väl börjat vara offentlig med det. 

Viktigt är även återhämtning och speciellt sömn. Jag är bra på att återhämta kropp och själ. Mindre bra på att se till att sova mycket. Har alltid varit en person som sover 6-7 timmar max. Nu på sistone har jag läst en hel del om hur nödvändigt det är att få minst 8 timmars sömn varje natt. Vi tror kanske att det fungerar bra med mindre, men vi mår ännu bättre om vi får 8 timmars regelbunden nattvila. Det blir något för mig att sträva efter framöver.

Självklart behöver man en massa andra saker som kärlek, bekräftelse, mål, mening, gemenskap med mera för att må bra. Men kost, träning och sömn är för människan vad en husgrund är för ett bra hus!

Oj. Det blev kanske några pekpinnar ovan ändå? Samtidigt är det mer eller mindre självklarheter jag skriver. Avslutningsvis något av det som jag ändå tycker är det bästa med mänskligheten är att trots att vi oftast strävar efter perfektion, så är det våra brister som gör oss mänskliga. Så ha inte dåligt samvete om det inte blir som du tänkt varje gång. Avslutar med några ord från bortgånge och saknade Leonard Cohen;

“There is a crack in everything, that’s how the light gets in”

image1-14

Mål måste inte vara mätbara

För ungefär två år sedan slog min då tioårige son mig på löpning. Vi sprang 3-4 km. Kul för honom. Hemsk känsla för mig. Inte för att jag missunnade honom detta. Men vetskapen att jag på sikt inte skulle orka med att vara aktiv tillsammans med mina barn infann sig. Det var egentligen inte konstigt att han sprang snabbare än jag då. Han är aktiv och orienterade mycket, samt att jag var motsatsen.

Bestämde mig för att göra något åt detta. Började löpträna. De första gångerna var fruktansvärda. Efteråt låg jag däckad på soffan i timmar efter bara 20-25 minuters löpning. Men successivt under två års tid har jag byggt upp min fysik med 3-4 pass i veckan där jag springer en mil varje gång. Oavsett väder och vind. Nu på sistone har jag börjat addera annan träning också.

Det här med mål är intressant. Mitt mål med löpningen har alltid varit ambitionen. Alltså känslan i löpningen och måendet efter prestationen. Det här med mätbarhet i form av tider har byggts på allt eftersom. Men då är detta egentligen inte mål i sig, utan mer indikatorer att jag är på rätt väg. Min erfarenhet är att många är bra på att sätta mål, men att få tar ”varför” på riktigt allvar. Man måste verkligen veta varför man har målet och känna starkt för att uppnå det.

Under denna vår har jag arbetat fokuserat på att få en tid på 42 minuter på milen. Idag klarade jag det. Med några sekunders marginal. Men det var ändå en liten besvikelse när jag såg tiden. Jag kände att det var perfekt sprungit av mig nästan precis hela vägen. Jag hade rätt teknik i dom olika partierna. Kämpade ner mjölksyran. Disponerade krafterna så jag kunde maxa min kropps prestation. Varför blev jag inte överlycklig direkt då? Jo, jag trodde nämligen att tiden skulle vara ännu bättre. Det är då jag måste påminna mig om mitt mål. Inte fokusera på resultat. Och då infinner sig tillfredsställelsen. Jag är jäkligt nöjd med löpningen idag! Stolt över mig själv! Så nu njuter jag. Imorgon börjar resan mot förbättring. I höst ska jag under 42 minuter. Nästa år ska jag under 40 minuter. Min resa ska bli längre och större. Prestationen är viktigast. Inte tiden.

Varför springer du aldrig något lopp? Den frågan får jag ibland. Egentligen skulle jag kunna det. Tro mig, jag har varit sugen. Samtidigt är det inte därför jag springer. Jag tävlar flera gånger i veckan. Med mig själv. Jag vill inte mäta mig i andras prestationer. Mitt fokus skulle bli fel. Och det skulle förmodligen inte hjälpa mig att nå min målsättning. Målet att springa så maximalt jag bara kan på en mil.

IMG_7571.jpg

Gränslöst arbete – en växande arbetsmiljöutmaning

Arbetsmiljöverket har nyligen sammanställt en forskarantologi om de utmaningar som finns i anslutning till gränslöst arbetsliv. Med detta menar man de aspekter kring flexibilitet, det vill säga när och vart man kan utföra sitt arbete. Antologin är sammanställd av ledande forskare på området och är mycket läsvärd som vägledning. Vi vet alla att arbetsliv är föränderligt, och att det informationstekniska området går framåt med väldig fart.

Skriften handlar inte främst om yrken inom välfärdstjänstesektorn med relationsinriktade arbetsuppgifter och stora emotionella kravbilder. Samtidigt så tror jag (personlig reflektion, ej vedertaget) att det gränslösa arbetet ökar inom många områden. Lärare har t.ex. alltid haft möjlighet att arbeta hemifrån tack vare förtroendetid som regleras avtalsmässigt. Inom chefsområdet är det en stor möjlighet för många att kunna arbeta med vissa uppgifter på annan plats, än på kontor eller vanliga arbetsplatsen. Administration och sådana arbetsuppgifter ökar förmodligen inom många yrkesgrupper, vilket även borde öka möjligheterna till arbete på utöver själva arbetsplatsen.

Det är givetvis svårt att sammanfatta hela Arbetsmiljöverkets skrift i korta drag, men något som flera forskare tar upp här är ord som ”gränsvakt” och ”gränsdragningar”. Jag vet av erfarenhet att det är lätt att uppslukas av arbete då det oftast är roligt och intressant. Det är viktigt att ha tydliga rutiner för sitt arbete, om man väljer att på annan plats utföra vissa delar av detta. Många har inte den yrkesskicklighet som innebär att man kan vara sin egen arbetsledare och kan planera sitt arbete. ”Men det har jag” tänker du kanske nu? Hade alla haft den förmågan att veta sin kapacitet och begränsningar är jag övertygad om att sjukskrivningstalen hade varit lägre. Nu är förvisso inte all sjukskrivning relaterad till för stor arbetsbörda eller stress, men flera som har ”gått in i väggen” har säkerligen haft för vana att ta med arbetet hem – på ett eller annat sätt.

Dessutom är att vara fysiskt på samma plats och arbeta TILLSAMMANS ett kraftfullt verktyg för styrning och ledning av verksamhet, samt utvecklande av yrkeskunnande. Att låta arbetsuppgifternas omfattning bestämma arbetsdagens längd, och inte arbetstidsintervall blir dock vanligare och vanligare. Då måste man också ha en väl utvecklad förmåga att avgöra när arbetsuppgifterna är färdiga.

Själv har jag inga problem med att arbeta hemma på kvällar exempelvis. Även om jag ytterst sällan gör detta i min nuvarande chefsroll. Samtidigt är detta skrivande kanske också en form av arbete även jag inte skriver upp det som det? Och rapporten har jag också läst hemma. På min fritid. För att den är intressant. Du sitter kanske och läser detta på din fritid också? När jag tidigare arbetade mycket hemifrån försökte jag se till att arbeta med sådana uppgifter som jag upplevde som roligare. Aldrig tunga eller tråkiga saker. Det var min gränsdragning då. Samtidigt tappade jag då lite av incitamentet att vara så effektiv som möjligt. När det är roligt så arbetar man mera är min erfarenhet.

Jag tycker det är viktigt att göra en tydlig distinktion mellan arbete som utförs, exempelvis hemifrån, enbart för att det är mer effektivt att göra så och på arbete som man tar med sig utifrån att man inte hinner med på ordinarie arbetstid. Vi vet alla att ett flexibelt arbetssätt och inställning är både efterfrågat hos arbetsgivare men även en framgångsfaktor för många individer. Jag menar; för att kunna få en balans mellan privat -och yrkesliv så underlättar det om man kan påverka faktorerna som styr båda dessa områden. Förutsatt att man har kompetens att göra detta.

Slutsats: Flexibilitet hos medarbetare är oftast bra för arbetsgivaren. Det kan absolut vara bra för medarbetare. Att själv kunna påverka arbetstider upplevs ofta som ett stort plus. Men här finns också en stor risk för att man inte får sin välbehövda vila, arbetar extra för att legitimera/återgälda för arbetsgivare samt missar möjligheter till samarbete med kollegor. Vilket gör att man som arbetsgivare inte bara kan säga ja, utan att man faktiskt måste följa upp hur det gränslösa arbetet fortgår. Det tror jag många arbetsgivare missar idag. Arbetsmiljöansvar har traditionellt sätt handlat om att det finns en arbetsgivare, en arbetstagare och en arbetsplats. Detta förändras allt mer, vilket blir en allt viktigare fråga för arbetsgivaren att ha en medvetenhet kring.

Behöver man se mer fotboll nu?

Såhär i VM-tider kan man se fotboll nästan hela tiden. Själv har jag sett mycket fotboll i mina dagar. Många fantastiska ögonblick har det blivit genom åren. Det är (alltför?) lätt att bli lyrisk och ösa superlativ över trivialia saker som fotboll. Men det är också underhållning av bästa sort för många fler än bara mig.

Igår kväll spelades matchen Portugal-Spanien. En sådan match kan mycket väl bli en ganska tråkig tillställning med två skickliga lag som tar ut varandra och inte vill riskera något i en gruppspelsmatch. Spaniens uppladdning har inte varit den bästa med en sparkad tränare bara några dagar innan VM. Då måste jag säga att matchen var långt över förväntan. Den var intressant hela tiden. Spanien var bra och lyckades vända underläge två gånger, och i mitten av andra halvlek när Spanien leder med 2-3 så passade dom runt bollen i laget fem minuter i stöten innan dom gick för avslut. Så när Portugal fick frispark utanför straffområdet i 88:e minuten kändes det som enda och sista chansen att kvittera. 

Christian Ronaldo, en spelare som några älskar, men som många fler verkar ha svårt för, skulle slå frisparken. Jag har trots Ronaldos fantastiska karriär aldrig riktigt kunnat ta honom till mitt hjärta. Vet inte riktigt varför. Det är något med hans utstrålning kanske? Messi, den tysta introverta fotbollsbegåvningen som enbart låter fötterna tala, är så mycket enklare att tycka om. 

Ronaldo hade inte varit anonym tidigare i matchen. Tvärtom. Han hade redan gjort två mål. Vetskapen om att det här är förmodligen är matchens sista chans måste vara stor hos honom. Också att hans tidigare mål i matchen bara skulle bli kuriosa om han inte sätter frisparken. Problemen Ronaldo haft utanför planen innan VM är nog lättare att inte tänka på just då. Men det finns ändå så många tankar som kan fara igenom hans huvud. Det tar någon minut innan han kan slå frisparken. Man ser Ronaldos otroliga fokus. Hans koncentration är total. Ögonen lyser beslutsamhet. I den blicken syns inget annat än viljan att göra mål nu. 

Efter sedvanligt småtrippande framåt mot bollen slår han sedan den mest perfekta och ultimata frispark man någonsin kan tänka sig i det läget. Det som gör frisparken så fullständigt fantastisk är även situation och förutsättningarna runt omkring den. Han är en virtuos som bär ett helt lands förväntningar på sina axlar samtidigt som hela fotbollsvärlden tittar på honom i just det ögonblicket. Jag får känslan att det inte fanns något tvivel hos Ronaldo över vad han kunde och skulle komma att göra. Och känslan hos mig är också att Ronaldo hade kunnat göra exakt samma sak tio gånger av tio. 

Det var inte en VM-final. Men väl en match av väldigt stor dignitet. Likt en stor konstnär eller yrkesman av yttersta världsklass så levererar Ronaldo perfektion när det behövs som allra mest. Funderar nu på om jag har sett ett av fotbollens mest sagolika ögonblick och verkligen behöver se mer fotboll efter detta…?

IMG_7582

Boktips: Dumhetsparadoxen – den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar

Vad är mitt syfte med att skriva detta boktips? Är det för att jag vill verka medveten och aktuell? Eller är det så att jag tror på vikten av att sprida och delge kunskap inom de olika nätverk som jag tillhör? Det kan ni fundera på, och medan ni gör det så kanske ni ska beställa boken (nej, jag får ingen provision från förlaget), för det är själva syftet med boken; att uppmuntra kritiskt tänkande. Kan inledningsvis utfärda en liten varning; tycker du allting som görs på jobbet är fantastiskt meningsfullt så kanske du blir lite desillusionerad efter att ha läst denna bok.

En av författarna till boken; Mats Alvesson – professor och organisationsforskare vid Lunds universitet, har jag läst artiklar av tidigare. Och alltid funnit dessa läsvärda. När jag för ett tag sedan såg att han skrivit en ny bok tillsammans med André Spicer så tänkte jag att det var på tiden att jag faktiskt läste en av hans böcker också. I tider där alla ropar fake news, känns en bok som stimulerar och uppmanar till kritiskt tänkande väldigt relevant. Nu är bokens inriktning främst mot arbetsliv och de strukturer som omger oss där. Inom alla arbetsområden finns det saker som tjänar på att ifrågasättas mer, eller hur? Du har säkert stött på det själv, frågan inom dig som lyder ”Varför gör vi/jag det här? Vad ska det tjäna till?”. Och då menar jag inte ur ett existentiellt perspektiv, utan när vi ser och upplever sådant på jobbet som vi inte förstår syftet med.

Inom skolans värld, där jag tidigare var verksam, fullkomligt dräller det av rutiner, metoder, ritualer, funktioner, handlingsplaner med mera där syftet är gott, men som i slutändan hindrar skolan från att utföra sitt huvudsakliga uppdrag på ett optimalt sätt. Författarna menar, helt korrekt enligt mig, att för många är det viktigare att ha allt ovanstående i ordning så att ansvarsfrågan aldrig kan ifrågasättas, än att sedan faktiskt utföra bra verksamhet.

Det finns avvägningar att fundera över i det mesta vi gör. Ett exempel på detta är när författarna tar upp det faktum att vi i stor utsträckning följer skript. Ett skript kan liknas vid en kognitiv plan inom oss, så när vi möter en ny situation så letar vi ledtrådar vilket skript vi ska använda. När vi tror oss veta vilket skript vi ska använda blir vi mer svårflörtade för att ändra det som vi anser förväntas av oss. Skript är bra på flera sätt. Men begränsar och leder oss fel många gånger också.

Bokens huvudsakliga syfte är att uppmärksamma det som kallas ”funktionell dumhet” och författarna ger flera konkreta tips på hur man kan motverka detta. Många av dessa kommer i slutet av boken såsom exempelvis ”bullshitbingo”, insatsstyrka mot dumhet, anti-slogans mm. Vet inte om jag tror på dess effektivitet alla gånger. Visst kan det finnas ett symbolvärde i en kul ”happening”. Men det viktigaste är alltid, vilket jag tror absolut på, din och min förmåga att tänka kritiskt. Det gäller bara att anstränga oss lite mera OCH ha en gynnsam miljö för detta runt omkring oss. Som chef kan man alltid bli bättre på att skapa denna. Något för mig att ta med mig, då jag är både chef och medarbetare.

Stycket om organisationens kulturer är också läsvärt. ”Organisationskultur uppstår ur en rad olika källor och högsta ledningen är bara en av dessa. Personer i organisationstoppen har dessutom mindre kontroll över kulturen än vad de vill tro. I realiteten spelar de flesta personer en roll i att skapa kulturen” är ett citat (s. 197) som jag personligen känner mig väldigt bekväm med. Ofta luras man att tro att arbetslag som är väldigt motvalls är ett problem för en organisation. Det kan de vara. Om de är det på fel sätt. Men en organisation mår generellt sätt bättre av att ha arbetslag och medarbetare som inte köper allting okritiskt direkt.

Boken skjuter också in sig på överdriven lallande positivitet som en typ av dumhet som finns i våra organisationer. Jag tror detta kanske är vanligare inom företagsvärlden? Inom det kommunala där jag verkar, har vi alltid allmänheten och media som bevakar oss, så det är snarare så att man bör anstränga sig mer för att få syn på det positiva. Med det menar jag att utför vi något 10 000 gånger på ett år, och det inte blir optimalt 4 gånger av dessa, så kanske man inte bör gräva ner sig för det. Utan titta på vad som gick fel, ändra tillvägagångssätt där… och fira de 9996 gånger där allt gått perfekt! Men så sker sällan inom kommunal värld. Samtidigt vet jag av erfarenhet från t.ex. skolan där hyllade reformer, nya arbetssätt och metoder kommer i en aldrig sinande ström, att visst finns det många tillfällen där man borde dragit i handbromsen även inom kommunal verksamhet. Det verkar vara djupt mänskligt att våga införa nyheter, men aldrig våga ta bort något annat (även om det är inaktuellt).

En konkret sak som boken lyfter är att man som chef eller medarbetare när man hör ett påstående om något alltid bör fråga ”var finns bevisen?” eller ”vad betyder det?”. En enkel och mycket effektiv metod. Avslutningsvis har jag alltså sagt att denna bok är läsvärd – och försökt använda mina ord för att bevisa detta. Nu är det upp till dig att ifrågasätta det. 

image1-8

Utan deras mod hade vi varit nakna nu!

Att sätta en intresseväckande rubrik är viktigt har jag hört. Sen att få rubriken att ha en koppling till innehållet i texten är tydligen också viktigt. Får se om jag lyckas. Vi var på Textilmuseet i Borås igår och tittade på ”Textil Kraft” – en utställning som firat stora framgångar, t.ex. utsedd till ”Året utställning” 2016. Den berör bland annat textilindustrins framväxt här i Sverige. För oss här i Borås är det verkligen att få en förståelse för vår historia. Borås är teko och textil.

Som alltid får man en extra dimension av en utställning när man är med på en guidad tur. Vår guide var såväl kunnig som entusiastisk. Jag kan rekommendera alla ett besök på denna utställning. Att få möjligheten att se en av de tre första vävstolarna (se bild nedan) som Jonas Alströmer inte helt riskfritt förde till Sverige på 1700-talet, var verkligen att känna historiens vingslag.

image2-2

Något annat som fastnade var också revolvervävstolen (se bild nedan). Mestadels för namnets skull. Det var ju visserligen ingen revolver inblandad, utan namnet kommer från det roterande magasinet där tråd samlas.

image1-9

Tyckte om att se alla praktiska demonstrationer av hur maskinerna faktiskt fungerade. Nu har jag sett en ”Spinning Jenny” från Hartmann-Chemnitz (se klipp nedan) i aktion, vilket var häftigt!

Spinning Jenny var en spinnmaskin som uppfanns av James Hargreaves 1764. Till en början kunde åtta trådar spinnas, men så småningom utvecklades maskinen till att kunna spinna 100 trådar samtidigt. Man kan i efterhand i förstå att detta var ett av tecknen på att industrialismen var i antågande! Den här typen av maskin skapade protester och bråk från handspinnare som tyckte att deras framtid var hotad. Spinnare stormade Hargreaves hus och förstörde hans Spinning Jenny, men eftersom han verkligen trodde på sin skapelse så flyttade han till en annan stad och snart fanns ”Jenny” i 20 000 förbättrade exemplar.

Likadant var det i Frankrike där en del hävdar att ordet sabotage har sitt ursprung då franska textilarbetare kände sitt leverne hotat av maskinella resurser och då kastade sina träskor (sabots) in i de textila maskinerna för att förstöra dessa.

Därav mitt rubrikval ovan. Världen formas av människor som har idéer. Samt mod att genomföra dom – även trots kraftigt motstånd. För alla nya tankar är inte mottagna med entusiasm. Utan industrialismen hade vi haft ett helt annat samhälle än vad vi har idag. Den textila utvecklingen är den som givit oss våra kläder som vi har på oss idag. Självklart hade vi kläder innan vävstolen uppfanns. Och förmodligen hade vi ändå hittat sätt att massproducera kläder utan ovanstående händelser.

En utställning som både visar oss vår kulturella vagga, samt förstärker insikten om hur viktigt mod är för att lyckas med det man vet och tror är bra, är väl investerad tid!

Och utan kläder hade vi ju varit nakna. Det är faktiskt sant!