Last night in Borås

En bild säger mer än tusen ord. Vet inte riktigt om det stämmer. Ge mig tusen ord så kan jag förmedla mer än vad jag kan med en bild. Men en bild har stor betydelse. Ingen tvekan om det. Det kan också funderas över vad som är verklighet. Den verklighet som avbildas eller själva bilden?

Personligen fascineras jag utav bilder. För mig är det att fånga ett ögonblick i tiden. Tid som är så flyktigt och förgängligt. Skriftspråket gav mänskligheten större möjligheter att förmedla vishet och kunskap på ett mer exakt sätt över generationer, än det talande språket. Men med bilden kan vi låsa fast en specifik stund i evigheten. Det vill säga verkligen beröra en stund eller situation

Som allt annat så kan man med bilder vara beroende av såväl kontext som insikt i samtid för att verkligen förstå bildens storhet. Lars Tunbjörk var exempelvis en fotograf som med stor skicklighet fångade såväl ögonblick som samtid! Det sägs för övrigt att man som vuxen behöver ett ordförråd på minst 50 000 ord för att klara sitt vardagliga liv. Just där befinner sig inte alla elever som går på Språkintroduktion på Björkängsgymnasiet –  än.

Men för ett tag sedan startade våra lärare på skolan (Sofia Rudäng, Bengt Fröjdlund, Helén Palm och Helena Larsson m.fl.) ett arbete som tog sin början i Donald Trumps kända uttalande: ”last night in Sweden”. Genom att låta alla elever fundera, ta kort, välja ut och motivera såväl skriftligt som muntligt sina val av bilder som för eleverna representerade ”last Night in Borås”. Ett suveränt arbete som också var ämnesövergripande!

Idag hade vi invigning av utställningen som blev avslutningen på arbetet. Önskar jag kunnat visa mer bilder i detta inlägg från denna invigning. Glädjen och stoltheten hos eleverna var stor. Jag fick äran, och det var verkligen en ära, att invigningstala. Efter utställningen så gick vi till aulan där alla hade muntliga presentationer av sina bildval inför övriga elever. Vi lyckades också få dit Borås tidning. Att sprida allt det goda som sker hos oss är viktigt! Kände mig otroligt uppfylld efteråt, och därav också inspirationen att skriva detta inlägg. För att just sprida det positiva som jag fick uppleva idag!

Vi har fantastiska elever! Med en större livserfarenhet (tyvärr ibland, då den kan vara väldigt arbetsam för berörda) än vad många andra elever har. Idag fick våra elever en möjlighet att kommunicera något som faktiskt var värt mer än tusen ord. Och en möjlighet att visa sin stora kompetens och kunnande!

thumbnail-3

 

Annonser

Vad vill rektorer helst se när det rekryteras lärare? Och vad vill jag se?

Nyligen skrev tidningen Skolvärlden om en undersökning. (Jonsson 2019) Förmodligen inte en alltför vetenskaplig sådan, men där en söktjänst listat egenskaper som efterfrågats i ca 2000 platsannonser för olika typer av lärare. Top 5 såg ut enligt följande:

1. Lärarlegitimation 48,3 %

2. Pedagogisk 27,6 %

3. Flexibel 25,5 %

4. Positiv 25,1 %

5. Samarbetsvillig 24,3 %

Att lärarlegitimation kommer högst är föga förvånande även om det kanske inte riktigt är en egenskap, eller hur? Och att man förtydligar att man förväntar sig att sökande är pedagogiska känns också som bortkastat platsannonsutrymme. Lite som att söka en kock och skriva att den ska syssla med att laga mat. Överlag så är det många trevliga ord på listan. Som förmodligen får möjlighet att exemplifieras och ges innebörd vid ett eventuellt intervjutillfälle.

Det intressanta kommer när man börjar titta på platser 10-15 på denna lista:

10. Lyhörd 13,4 %

11. Strukturerad 11,4 %

12. Social 9,6 %

13. Inspirerande 8,3 %

14. Ledarskap 7,9 %

15. Tredje språk 7,3 %

Först på 14:e plats kommer ledarskap. Det finner jag anmärkningsvärt. För mig är ledarskapet bland det mest avgörande i ett klassrum. Jag har under åren rekryterat både outbildade och olegitimerade lärare vid några tillfällen, som så många andra rektorer. Och det har varit väldigt framgångsrika sådana måste jag säga. Och skälet är att dessa haft ett ledarskap som jag trott skulle kunna fungera. Vilket det sedan också gjort! En lärare kan vara kunnig i ett ämne eller allmänt välutbildad, men får denne inte klassrummet att fungera så är det (tyvärr) inte värt mycket i dagens slimmade skolorganisationer. 

2017 presenterades en artikel om en norsk undersökning  (Engström 2017) som tog fasta på tre faktorer för ett gott klassrumsledarskap. Grovt förenklat var dessa:

  • förmågan att skapa ett positivt klassrumsklimat.
  • organisera så dåligt beteende hanteras och eleverna lär sig så mycket som möjligt.
  • skapa utrymme för diskussioner där elevernas tänkande utvecklas.

Och så kan det vara. Ledarskap är ett ord som kan innefatta mycket. Och besitter man exempelvis övriga egenskaper på listan ovan, så har man säkerligen också ett tydligt ledarskap. Mitt inlägg här bör inte heller betraktas som en åsikt att det saknas gott ledarskap hos pedagoger. Tvärtom. Det är inte detta som är skolans största utmaning just nu. Ledarskapet är för övrigt något som jag själv brottas med att försöka utveckla hos mig hela tiden. Även om det ibland blir ett steg bakåt och två steg framåt. Förhoppningsvis iallafall. Det där får andra bedöma.

För mig handlar ledarskap om att man vet vad man ska göra och att man har en tydlig tanke på hur man ska göra det. Och det är väldigt värdefullt. Väl värt att fokusera mer på när det rekryteras till skolor!

Jonsson, A. (2019). ”15 egenskaper arbetsgivarna vill se hos sina lärare” https://skolvarlden.se/artiklar/15-egenskaper-arbetsgivarna-vill-se-hos-sina-larare [2019-03-05]

Engström, U. (2017). ”Skolforskare: Utveckla elevernas förmåga att tänka” https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/skolforskare-det-handlar-om-att-utveckla-elevernas-formaga-att-tanka [2017-09-03]

 

Träna på det som är svårt!

Fortsätter min färd genom triviala vardagsbetraktelser där några fastnar i tangentnedslagen med en längtan att berätta något lagom insiktsfullt. Jag har tidigare förkunnat att löpning ger mig stor behållning nu på senare år. Främst för välbefinnande och mående. 

Häromdagen sa en bekant att ”nu går det ju inte att springa. Det är för kallt, men framförallt för halt och knaggligt”. Kylan upplever jag som skön och svalkande för en svettig och varm kropp i rörelse. Men underlaget är ändå tillräckligt besvärligt för att riskera att bli en acceptabel ursäkt att undvika vardagsmotion. Även för mig. Om jag inte vetat hur skönt det känns efteråt det vill säga.

Samtidigt är det extra värdefullt att springa nu, då jag inte kan löpa på exakt samma sätt som på barmark. Utan måste vara beredd på att parera underlagets oberäknelighet. Nu tränar jag även balansen bättre samtidigt som jag springer.

Tror inte vi ska undvika svårigheter. Det som är svårt och som man vet att man ändå kommer att möta i någon form, vinner man på att träna. Givetvis riskerar du att falla. Men om vi hela tiden undviker det komplicerade så blir vi aldrig bättre på det heller. Så fungerar det på alla områden i livet.

Utmaningen ligger förmodligen i det som psykologen Edward Thorndike studerade och funderade kring i principen ”law of effect” för över hundra år sedan; ett felsteg gör att vi människor riskerar bortse från tusen framgångsrika steg (fri tolkning av mig).

Vår gemensamma folkhälsa skulle iallafall bli bättre om vi rörde oss mera än vad vi gör. Och inte låter svårigheter stå i vägen för oss. Med detta menar jag inte att Elsa, 84 år, ska ut och åka störtlopp. Men för gemene hen så borde varierande väderförhållande inte hindra oss i vardagen. Utan istället motivera oss!

GjrLRVCZ.jpg-large

Att ha en beredskap för det som kan ske

Vet inte om det är förskolläraren eller skolledaren i mig, som får mig att hela tiden tänka kring möjliga scenarion som kan inträffa. Menar inte att jag oroar mig. Tvärtom. Mer att jag är beredd på olika eventualiteter. Som förskollärare finns till exempel hela tiden mantrat: ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” närvarande. Och som chef vet man att man behöver ha åtminstone en mental beredskap för att saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Kanske är det inga av yrkesrollerna ovan som spelar in utan kort och gott bara erfarenhet? Att sedan ta lärdom av tidigare erfarenheter är också av stor vikt.

Nu har exempelvis den vackra och härliga snön kommit på allvar. Den ligger decimeterdjup överallt här i trakterna. Imorse när jag gick till jobbet var jag extra nöjd. För tidigare erfarenheter av att gå med lågskor och sedan lida av snöblöta strumpor resten av arbetsdagen, gjorde att jag förra året skaffade överdrag till skorna. Det är inte snyggt. Men det är praktiskt. Och jag visste att det skulle komma en dag då jag var glad att jag ordnat dessa. Idag kom den! 

Att med jämna rum planera för olika möjligheter/risker gör att man får en avslappnad känsla och kan känna en trygghet i en värld som annars är ganska oförutsägbar. Det gäller både i det privata och i yrkeslivet, även om det ibland är svårt förstås. Att lära av tidigare misstag är viktigt. Inte att vara rädd för att göra dom. För som George Bernard Shaw lär ha sagt:

”Success does not consist in never making mistakes but in never making the same one a second time”

xpl_lqls

Julteater

Idag när jag hämtade på fritids berättade min sexårige son att han varit på julteater.
”Jag träffade Jesus där” sa han.
Trots att jag förmodligen inte är världens mest religiösa människa så tyckte jag detta var mycket trevligt förstås! Jag frågade också om han var säker på att det var DEN Jesus?
”Ja. Jag har tom. fotobevis” berättade min son.
Så för alla er non-believers out there så bifogar jag nu bilden nedan (har ringat in Jesus så ni kan se själva ).

Detta är för mig ett sött och charmigt ögonblick som jag ingalunda försöker förminska. För mitt barn var det nog ändå inte en djup religiös upplevelse. Mer att han faktiskt träffat och sett någon som han hört talas mycket om. Det roligaste är att han förstått att detta kanske också måste bevisas. Jag gillar verkligen att märka hur barn tänker!

47268555_2366296216796165_913096410608435200_n

Barn tänker, men vågar vi prova deras tankar?

Jag läste nyligen om August 6 år som går i skolan i Lyngby. Han gav sin skola ett förslag om att ta bort sophinken i matsalen för att minska matsvinnet. Det är briljant och har blivit en succé! Det finns en logik här som oftast bara barn har. Det menar jag i positiv bemärkelse. För som vuxen vill man gärna söka komplicerade lösningar på komplicerade problem. Något av det bästa med ovanstående exempel är att de vuxna runt omkring August vågade prova hans förslag. Hur många gånger kommer inte barn med tankar och idéer som vi vuxna lite överlägset skrattar bort som gulliga men inte genomförbara? Allt för ofta tror jag. 

Vuxna verkar för övrigt vara i större behov av att lära sig minska matsvinnet än barn. Det känns som en slags vuxenmänsklig rättighet att slänga mat. Speciellt ifall man får mat serverad och inte kan styra portionens storlek. Eller inte tycker att maten är helt perfekt. Kanske är det så att när man betalat för maten så tycker man att det ger vissa rättigheter? Det skulle vara intressant att se reaktionen hos en vuxen ifall någon sa till denne att du får tyvärr inte lämna mat på tallriken utan du måste äta upp nu. 

Tänk om det finns flera problem som inte är så komplicerade som vi tror? Vi borde kanske prova lösningar som är så uppenbara att vi aldrig skulle våga föreslå dessa med risk för att verka oseriösa? Inte helt osökt kommer jag att tänka på boken ”Kejsarens nya kläder”. Sensmoralen där är inte bara att det är ett barn som vågar säga sanningen, utan det finns även ett psykologisk perspektiv där vuxna anpassar sig för att inte verka dumma.

I fredags glömde jag såväl arbetsmobil som jobbdator på jobbet när jag gick hem. När jag märkte detta hemma och beklagade mig över att nu får jag åka tillbaka och hämta dessa i helgen så frågade ett av mina egna barn; ”Varför? Du jobbar väl inte på helgen?”. Och det gör jag inte. Trots att tanken på att dom ligger på kontoret och kanske laddar ur störde mig några gånger, så var det ändå befriande att inte kolla jobbmail på måndagsmorgon – innan jag kommit till jobbet! 

Det kan löna sig att lyssna på barn mera. Även för mig.

”Jag ska prata med chefen”

En novembersöndag som började i strålande solsken för att sedan sakta glida över till gråmulen himmel, beger jag mig ut på elcykel på eftermiddagen för att inhandla apelsiner och Aftonbladet. Just det här med apelsiner är en historia för sig. Man måste välja affär med omsorg när det gäller att hitta rätt typ av dessa solmogna frukter. Alla affärer har apelsiner. Alla affärer har inte bra apelsiner.

Sedan kan man inte bara köpa apelsiner hur som helst. Man måste känna på dessa citrusfrukter. Just lystern i skalen och hur fasta dessa guldklimpar känns i handen är avgörande för kvalitén. När väl detta var gjort i affären av mig, var det bara att bege sig mot tidningsstället och sedan skulle jag vara färdig. 

Precis framför mig där stod det en äldre man. Han suckade och frustade när han skulle ta sin tidning. Tidningsstället var i oordning, och några tidningar trillade till och med ned på det vita affärsgolvet när han skulle ta den han tänkte köpa. Mannen påkallade ett butiksbiträde för att förklara att ”så här kan det inte se ut”. Mannen var trevlig i tonen och jag blev imponerad över att han faktiskt tog sig den här tiden. Även om det betydde att jag fick vänta. Det var inga andra kunder i butiken och snart var alla tre som arbetade denna dag där för att ta del av samtalet. Likt en sketch kliade sig en medarbetare i huvudet, då denne funderade på vad man skulle göra åt det här. Men personalen sa sig uppskatta synpunkterna trots att lösningen inte var i sikte. Man berättade att så här brukar det inte se ut.

Vi såg alla att det var rörigt i tidningsstället. Mannen fortsatte ingående förklara varför det var viktigt att varje tidning var på sin plats så man lätt kunde ta den man ville ha. Efter en stund säger ett av butiksbiträdena det förlösande:

”Ja, du har rätt. Jag ska prata med chefen om detta.”

Mannen blev nöjd och tackade, för att sedan gå och betala sina varor. Och personalen gick lugnt tillbaka till sina andra sysslor.

Denna fantastiska övertro till chefen är fascinerande i vårt samhälle! Både hos mannen och personalen. Jag vet att jag på sätt och vis är ”part i målet” här (eftersom jag är chef). Men tidningsstället hade kanske kunnat sorteras upp där och då – på mindre än en minut? Nu antar jag att chefen får detta på sitt bord i morgon. Tänk om denne förstår att personal som tänker själva och agerar, är viktigare än att beslutskedjan alltid följs till punkt och pricka? Annars är det möjligt att det behövs en rutin. Att någon medarbetare behöver ett förtydligat eller utökat uppdrag. Kanske en handlingsplan? Säkert åtminstone ett möte. Men problemet med det röriga tidningsstället verkade ändå förbli olöst. Åtminstone denna söndag…