Julteater

Idag när jag hämtade på fritids berättade min sexårige son att han varit på julteater.
”Jag träffade Jesus där” sa han.
Trots att jag förmodligen inte är världens mest religiösa människa så tyckte jag detta var mycket trevligt förstås! Jag frågade också om han var säker på att det var DEN Jesus?
”Ja. Jag har tom. fotobevis” berättade min son.
Så för alla er non-believers out there så bifogar jag nu bilden nedan (har ringat in Jesus så ni kan se själva ).

Detta är för mig ett sött och charmigt ögonblick som jag ingalunda försöker förminska. För mitt barn var det nog ändå inte en djup religiös upplevelse. Mer att han faktiskt träffat och sett någon som han hört talas mycket om. Det roligaste är att han förstått att detta kanske också måste bevisas. Jag gillar verkligen att märka hur barn tänker!

47268555_2366296216796165_913096410608435200_n

Annonser

Barn tänker, men vågar vi prova deras tankar?

Jag läste nyligen om August 6 år som går i skolan i Lyngby. Han gav sin skola ett förslag om att ta bort sophinken i matsalen för att minska matsvinnet. Det är briljant och har blivit en succé! Det finns en logik här som oftast bara barn har. Det menar jag i positiv bemärkelse. För som vuxen vill man gärna söka komplicerade lösningar på komplicerade problem. Något av det bästa med ovanstående exempel är att de vuxna runt omkring August vågade prova hans förslag. Hur många gånger kommer inte barn med tankar och idéer som vi vuxna lite överlägset skrattar bort som gulliga men inte genomförbara? Allt för ofta tror jag. 

Vuxna verkar för övrigt vara i större behov av att lära sig minska matsvinnet än barn. Det känns som en slags vuxenmänsklig rättighet att slänga mat. Speciellt ifall man får mat serverad och inte kan styra portionens storlek. Eller inte tycker att maten är helt perfekt. Kanske är det så att när man betalat för maten så tycker man att det ger vissa rättigheter? Det skulle vara intressant att se reaktionen hos en vuxen ifall någon sa till denne att du får tyvärr inte lämna mat på tallriken utan du måste äta upp nu. 

Tänk om det finns flera problem som inte är så komplicerade som vi tror? Vi borde kanske prova lösningar som är så uppenbara att vi aldrig skulle våga föreslå dessa med risk för att verka oseriösa? Inte helt osökt kommer jag att tänka på boken ”Kejsarens nya kläder”. Sensmoralen där är inte bara att det är ett barn som vågar säga sanningen, utan det finns även ett psykologisk perspektiv där vuxna anpassar sig för att inte verka dumma.

I fredags glömde jag såväl arbetsmobil som jobbdator på jobbet när jag gick hem. När jag märkte detta hemma och beklagade mig över att nu får jag åka tillbaka och hämta dessa i helgen så frågade ett av mina egna barn; ”Varför? Du jobbar väl inte på helgen?”. Och det gör jag inte. Trots att tanken på att dom ligger på kontoret och kanske laddar ur störde mig några gånger, så var det ändå befriande att inte kolla jobbmail på måndagsmorgon – innan jag kommit till jobbet! 

Det kan löna sig att lyssna på barn mera. Även för mig.

”Jag ska prata med chefen”

En novembersöndag som började i strålande solsken för att sedan sakta glida över till gråmulen himmel, beger jag mig ut på elcykel på eftermiddagen för att inhandla apelsiner och Aftonbladet. Just det här med apelsiner är en historia för sig. Man måste välja affär med omsorg när det gäller att hitta rätt typ av dessa solmogna frukter. Alla affärer har apelsiner. Alla affärer har inte bra apelsiner.

Sedan kan man inte bara köpa apelsiner hur som helst. Man måste känna på dessa citrusfrukter. Just lystern i skalen och hur fasta dessa guldklimpar känns i handen är avgörande för kvalitén. När väl detta var gjort i affären av mig, var det bara att bege sig mot tidningsstället och sedan skulle jag vara färdig. 

Precis framför mig där stod det en äldre man. Han suckade och frustade när han skulle ta sin tidning. Tidningsstället var i oordning, och några tidningar trillade till och med ned på det vita affärsgolvet när han skulle ta den han tänkte köpa. Mannen påkallade ett butiksbiträde för att förklara att ”så här kan det inte se ut”. Mannen var trevlig i tonen och jag blev imponerad över att han faktiskt tog sig den här tiden. Även om det betydde att jag fick vänta. Det var inga andra kunder i butiken och snart var alla tre som arbetade denna dag där för att ta del av samtalet. Likt en sketch kliade sig en medarbetare i huvudet, då denne funderade på vad man skulle göra åt det här. Men personalen sa sig uppskatta synpunkterna trots att lösningen inte var i sikte. Man berättade att så här brukar det inte se ut.

Vi såg alla att det var rörigt i tidningsstället. Mannen fortsatte ingående förklara varför det var viktigt att varje tidning var på sin plats så man lätt kunde ta den man ville ha. Efter en stund säger ett av butiksbiträdena det förlösande:

”Ja, du har rätt. Jag ska prata med chefen om detta.”

Mannen blev nöjd och tackade, för att sedan gå och betala sina varor. Och personalen gick lugnt tillbaka till sina andra sysslor.

Denna fantastiska övertro till chefen är fascinerande i vårt samhälle! Både hos mannen och personalen. Jag vet att jag på sätt och vis är ”part i målet” här (eftersom jag är chef). Men tidningsstället hade kanske kunnat sorteras upp där och då – på mindre än en minut? Nu antar jag att chefen får detta på sitt bord i morgon. Tänk om denne förstår att personal som tänker själva och agerar, är viktigare än att beslutskedjan alltid följs till punkt och pricka? Annars är det möjligt att det behövs en rutin. Att någon medarbetare behöver ett förtydligat eller utökat uppdrag. Kanske en handlingsplan? Säkert åtminstone ett möte. Men problemet med det röriga tidningsstället verkade ändå förbli olöst. Åtminstone denna söndag…

Comeback i skolans värld!

Jag ska byta jobb. Oväntat egentligen. Jag trivs väldigt bra där jag varit det senaste året. Att ha delat ledarskap med en kanonkollega med en stabil gemensam värdegrund där vi tillsammans är chefer för en bra (men i allmänhetens ögon lite okänd) verksamhet som boendestöd, samt att vara ensam enhetschef för en superb öppen mötesplats för människor med psykisk ohälsa, är en otroligt häftig resa! Jag lär mig nya saker hela tiden och blir lite mer kompetent.

Är inte färdig med just den här resan. Men varför ska jag byta jobb då? Vissa stunder har jag förvisso känt att jag är ute på djupt vatten. Då har jag börjat simma. Men vetskapen om att ju längre jag är borta från skolans värld desto svårare blir det att komma tillbaka, har ibland gjort mig fundersam. Det är ändå i skolan som jag har min grund och profession. Oftast har alltid den otroligt häftiga känslan av att bemästra nya hav sedan tagit överhanden!

Innan semestern så uppmärksammades jag på en tjänst (stort tack till personen som gjorde detta) som jag direkt kände var en ännu större dröm än vad jag lever nu. Alltså inte ”dröm” i bemärkelsen ”enkel”. Tvärtom! Den innehöll många bitar av det jag saknade på mitt förra skoluppdrag. Som exempelvis den nya utmaningen samt utvecklandet av mina kunskaper och färdigheter. Att det är en verksamhet som jag vet att många pratar gott om och som har många skickliga pedagoger med väldigt gott prestigelöst samarbete sinsemellan, gjorde inte intresset mindre. Visste att skolan står inför en utmaning som jag varit med om tidigare. Det vill säga flytta in sin verksamhet i nya lokaler framöver.

När saker och ting föll på plats och verksamheten visade att jag var den man ville ha, så var valet ändå ganska enkelt. Trots att jag trivs nu. Att ge upp en dröm för möjligheten till en ännu större sådan krävde faktiskt en hel del av mig märkte jag. Vissa möjligheter kommer dock bara en gång i livet och då måste jag våga ta vara på dessa. Detta har alltid präglat mig.

Skrev ett inlägg i januari 2018:

”Många avger nyårslöften varje år. Det där håller ju sällan. Inte för mig iallafall. Men jag har bestämt mig för ord som jag ska låta guida mig under 2018.

Dessa är: mod och energi!”

Ord betyder något. Att kunna omsätta ovanstående ord i handling är viktigt för mig! Så om några månader är jag därför rektor på Björkängsgymnasiet. Är stolt och hedrad över att medarbetare och skolledning där ansåg mig vara passande för detta uppdrag! Sen gäller det givetvis att inte göra andra och mig själv besvikna. Men det kommer att gå bra. Gör det inte det så har jag lärt mig något nytt av det! 

Avslutningsvis tackar jag alla människor som jag mött det senaste året, ingen nämnd och ingen glömd. Ni har alla varit med och gjort mig till en lite skickligare yrkesmänniska!

Tack!

Balans i livet

Vänta! Du kan fortsätta läsa! Detta är inget hurtflåsigt inlägg med enbart pekpinnar. Bara några tankar kring vad som fungerar för mig. Och visst vill vi alla ha balans i livet? 

Till att börja med så är kosten viktig. Men att äta enbart nyttigt kan kanske vara dränerande om man inte är van? Att försöka välja bort socker är en bra start! Samt att äta lite mer grönsaker och minska ner köttätandet tror jag de allra flesta som inte gjort det redan, skulle må bra utav. Viktigast är ändå att äta en varierad kost som man tycker är god. Livet är för kort för att inte äta god mat. För mig inkluderar detta faktiskt att till exempel ta en pizza nån gång. Men även bönor, ägg, spenat och andra goda nyttigheter.

Sedan är träning av stor vikt. Alltså rörelse och aktivitet! Jag springer. Det fungerar för mig. Våra kroppar är gjorda för aktivitet. Vi mår bra av det. Våra förfäder satt inte i en grotta och räknade småstenar hela dagarna. Att träna regelbundet är ett måste. Men vad regelbundenhet innebär kan variera från person till person. Och hög arbetspuls är bättre för mig än maxpuls.

Att göra träningen enkel tilltalar mig mycket. Jag tar på mig löparskorna på farstutrappan och sen springer jag. Den mentala startsträckan är minimal. Sedan skyltar jag ofta med det i sociala medier. Mina Insta stories har flera hundra tittare varje gång. Det är viktigt för mig att göra detta eftersom det sätter press på mig själv att bibehålla mitt tränade när jag väl börjat vara offentlig med det. 

Viktigt är även återhämtning och speciellt sömn. Jag är bra på att återhämta kropp och själ. Mindre bra på att se till att sova mycket. Har alltid varit en person som sover 6-7 timmar max. Nu på sistone har jag läst en hel del om hur nödvändigt det är att få minst 8 timmars sömn varje natt. Vi tror kanske att det fungerar bra med mindre, men vi mår ännu bättre om vi får 8 timmars regelbunden nattvila. Det blir något för mig att sträva efter framöver.

Självklart behöver man en massa andra saker som kärlek, bekräftelse, mål, mening, gemenskap med mera för att må bra. Men kost, träning och sömn är för människan vad en husgrund är för ett bra hus!

Oj. Det blev kanske några pekpinnar ovan ändå? Samtidigt är det mer eller mindre självklarheter jag skriver. Avslutningsvis något av det som jag ändå tycker är det bästa med mänskligheten är att trots att vi oftast strävar efter perfektion, så är det våra brister som gör oss mänskliga. Så ha inte dåligt samvete om det inte blir som du tänkt varje gång. Avslutar med några ord från bortgånge och saknade Leonard Cohen;

“There is a crack in everything, that’s how the light gets in”

image1-14

Mål måste inte vara mätbara

För ungefär två år sedan slog min då tioårige son mig på löpning. Vi sprang 3-4 km. Kul för honom. Hemsk känsla för mig. Inte för att jag missunnade honom detta. Men vetskapen att jag på sikt inte skulle orka med att vara aktiv tillsammans med mina barn infann sig. Det var egentligen inte konstigt att han sprang snabbare än jag då. Han är aktiv och orienterade mycket, samt att jag var motsatsen.

Bestämde mig för att göra något åt detta. Började löpträna. De första gångerna var fruktansvärda. Efteråt låg jag däckad på soffan i timmar efter bara 20-25 minuters löpning. Men successivt under två års tid har jag byggt upp min fysik med 3-4 pass i veckan där jag springer en mil varje gång. Oavsett väder och vind. Nu på sistone har jag börjat addera annan träning också.

Det här med mål är intressant. Mitt mål med löpningen har alltid varit ambitionen. Alltså känslan i löpningen och måendet efter prestationen. Det här med mätbarhet i form av tider har byggts på allt eftersom. Men då är detta egentligen inte mål i sig, utan mer indikatorer att jag är på rätt väg. Min erfarenhet är att många är bra på att sätta mål, men att få tar ”varför” på riktigt allvar. Man måste verkligen veta varför man har målet och känna starkt för att uppnå det.

Under denna vår har jag arbetat fokuserat på att få en tid på 42 minuter på milen. Idag klarade jag det. Med några sekunders marginal. Men det var ändå en liten besvikelse när jag såg tiden. Jag kände att det var perfekt sprungit av mig nästan precis hela vägen. Jag hade rätt teknik i dom olika partierna. Kämpade ner mjölksyran. Disponerade krafterna så jag kunde maxa min kropps prestation. Varför blev jag inte överlycklig direkt då? Jo, jag trodde nämligen att tiden skulle vara ännu bättre. Det är då jag måste påminna mig om mitt mål. Inte fokusera på resultat. Och då infinner sig tillfredsställelsen. Jag är jäkligt nöjd med löpningen idag! Stolt över mig själv! Så nu njuter jag. Imorgon börjar resan mot förbättring. I höst ska jag under 42 minuter. Nästa år ska jag under 40 minuter. Min resa ska bli längre och större. Prestationen är viktigast. Inte tiden.

Varför springer du aldrig något lopp? Den frågan får jag ibland. Egentligen skulle jag kunna det. Tro mig, jag har varit sugen. Samtidigt är det inte därför jag springer. Jag tävlar flera gånger i veckan. Med mig själv. Jag vill inte mäta mig i andras prestationer. Mitt fokus skulle bli fel. Och det skulle förmodligen inte hjälpa mig att nå min målsättning. Målet att springa så maximalt jag bara kan på en mil.

IMG_7571.jpg

Gränslöst arbete – en växande arbetsmiljöutmaning

Arbetsmiljöverket har nyligen sammanställt en forskarantologi om de utmaningar som finns i anslutning till gränslöst arbetsliv. Med detta menar man de aspekter kring flexibilitet, det vill säga när och vart man kan utföra sitt arbete. Antologin är sammanställd av ledande forskare på området och är mycket läsvärd som vägledning. Vi vet alla att arbetsliv är föränderligt, och att det informationstekniska området går framåt med väldig fart.

Skriften handlar inte främst om yrken inom välfärdstjänstesektorn med relationsinriktade arbetsuppgifter och stora emotionella kravbilder. Samtidigt så tror jag (personlig reflektion, ej vedertaget) att det gränslösa arbetet ökar inom många områden. Lärare har t.ex. alltid haft möjlighet att arbeta hemifrån tack vare förtroendetid som regleras avtalsmässigt. Inom chefsområdet är det en stor möjlighet för många att kunna arbeta med vissa uppgifter på annan plats, än på kontor eller vanliga arbetsplatsen. Administration och sådana arbetsuppgifter ökar förmodligen inom många yrkesgrupper, vilket även borde öka möjligheterna till arbete på utöver själva arbetsplatsen.

Det är givetvis svårt att sammanfatta hela Arbetsmiljöverkets skrift i korta drag, men något som flera forskare tar upp här är ord som ”gränsvakt” och ”gränsdragningar”. Jag vet av erfarenhet att det är lätt att uppslukas av arbete då det oftast är roligt och intressant. Det är viktigt att ha tydliga rutiner för sitt arbete, om man väljer att på annan plats utföra vissa delar av detta. Många har inte den yrkesskicklighet som innebär att man kan vara sin egen arbetsledare och kan planera sitt arbete. ”Men det har jag” tänker du kanske nu? Hade alla haft den förmågan att veta sin kapacitet och begränsningar är jag övertygad om att sjukskrivningstalen hade varit lägre. Nu är förvisso inte all sjukskrivning relaterad till för stor arbetsbörda eller stress, men flera som har ”gått in i väggen” har säkerligen haft för vana att ta med arbetet hem – på ett eller annat sätt.

Dessutom är att vara fysiskt på samma plats och arbeta TILLSAMMANS ett kraftfullt verktyg för styrning och ledning av verksamhet, samt utvecklande av yrkeskunnande. Att låta arbetsuppgifternas omfattning bestämma arbetsdagens längd, och inte arbetstidsintervall blir dock vanligare och vanligare. Då måste man också ha en väl utvecklad förmåga att avgöra när arbetsuppgifterna är färdiga.

Själv har jag inga problem med att arbeta hemma på kvällar exempelvis. Även om jag ytterst sällan gör detta i min nuvarande chefsroll. Samtidigt är detta skrivande kanske också en form av arbete även jag inte skriver upp det som det? Och rapporten har jag också läst hemma. På min fritid. För att den är intressant. Du sitter kanske och läser detta på din fritid också? När jag tidigare arbetade mycket hemifrån försökte jag se till att arbeta med sådana uppgifter som jag upplevde som roligare. Aldrig tunga eller tråkiga saker. Det var min gränsdragning då. Samtidigt tappade jag då lite av incitamentet att vara så effektiv som möjligt. När det är roligt så arbetar man mera är min erfarenhet.

Jag tycker det är viktigt att göra en tydlig distinktion mellan arbete som utförs, exempelvis hemifrån, enbart för att det är mer effektivt att göra så och på arbete som man tar med sig utifrån att man inte hinner med på ordinarie arbetstid. Vi vet alla att ett flexibelt arbetssätt och inställning är både efterfrågat hos arbetsgivare men även en framgångsfaktor för många individer. Jag menar; för att kunna få en balans mellan privat -och yrkesliv så underlättar det om man kan påverka faktorerna som styr båda dessa områden. Förutsatt att man har kompetens att göra detta.

Slutsats: Flexibilitet hos medarbetare är oftast bra för arbetsgivaren. Det kan absolut vara bra för medarbetare. Att själv kunna påverka arbetstider upplevs ofta som ett stort plus. Men här finns också en stor risk för att man inte får sin välbehövda vila, arbetar extra för att legitimera/återgälda för arbetsgivare samt missar möjligheter till samarbete med kollegor. Vilket gör att man som arbetsgivare inte bara kan säga ja, utan att man faktiskt måste följa upp hur det gränslösa arbetet fortgår. Det tror jag många arbetsgivare missar idag. Arbetsmiljöansvar har traditionellt sätt handlat om att det finns en arbetsgivare, en arbetstagare och en arbetsplats. Detta förändras allt mer, vilket blir en allt viktigare fråga för arbetsgivaren att ha en medvetenhet kring.