Vill du må lite bättre?

Förra veckan kom en rapport från Oxford University (https://psyarxiv.com/qrjza/) där det konstateras att gaming har positiva effekter på välmåendet, speciellt att spela ihop med andra online. Då speltid är en vanlig diskussionspunkt hemmavid hos många är det kanske tur att ungdomar inte plöjer nya forskningsrapporter? Jag har unnat mig att spela en del ihop med barnen nu när jag varit föräldraledig under hösten. Märker hur de utvecklar sin engelska, tränar samarbete och utvecklar logiskt tänkande. Just detta är ganska allmänt vedertaget förstås. Nu konstaterar studien att välmåendet hos vuxna som spelar ökar. 

I coronatider då social samvaro är sparsam, inga konserter och få nya filmer finns där och lockar när man vill varva ner så kan datorspel vara en liten ljuspunkt. Jag förespråkar inte obegränsad tid för spelade. Jag vet att det finns böcker. Dessa läser både jag och mina barn flitigt. Enligt mig är även idrottande och utevistelse oslagbart. Det här handlar inte om att ställa fritidsintressen mot varandra. Det som för vissa i första anblicken kan verka som bortkastad tid eller förströelse har uppenbarligen en del fördelar. Förutom att vara en stunds avkoppling. 

Ingenting ska givetvis gå till överdrift och vad som är lagom speltid kommer alltid att diskuteras hemmavid. Det är naturligt och vad som är rimligt varierar säkerligen. Där är det vi föräldrar som drar den linjen. Jag vill slå ett slag för att spela tillsammans med barnen. Det är förutom lärorikt även relationsskapande. Själv spelar jag mest med äldste sonen. Vi spelar Apex Legends. Det är ett så kallat Battle Royale-spel. Man utgör ett team på tre spelare, där målet är att vinna över 19 andra team och vara sist kvar. Han är givetvis mycket bättre än jag. Men jag hyfsat bra ”för min ålder”. Att hitta stunder där en normal 15-åring frivilligt umgås med sin pappa på kvällen är inte att underskatta. 

I nästan alla spelomgångarna är såväl samarbete som språkbruk i det slumpmässigt ihopparade teamet helt ok. Men det finns undantag. Jag är inte den som reagerar på en svordom här eller där. Det är naturligt att bli besviken när det inte går som man vill. Men när språkbruket riktar sig mot någon i stil med ”You´re trash” eller ”fucking idiot” dumpar jag grejerna i spelet, förklarar i mikrofonen att det här är inte ok för att sedan lämna. Även om kommentaren inte är riktad mot mig. Det må vara boomer-varning på det (och dessutom tråkigt då man förlorar rankingpoäng). Men det är viktigt att markera. Att bli förolämpad eller kränkt när man gör något man tycker om motverkar ju de eventuella positiva effekterna som rapporten ovan tog upp. Som tur är sker detta inte ofta.

Man kan skriva till varandra inuti många spel också. Där är det oftast lätt att anmäla till spelledning. Verbala kränkningar inne i spelen är svårare att komma åt. Tror absolut att det är bra att det även i denna värld finns flera vuxna som sätter sig in i spelandet och vad ungdomarna sysslar med. De flesta föräldrar vet nog vilka spel barnen spelar. Men har inte riktigt koll på nyanserna och spelupplägg. Det handlar om att inte överge våra barn och lämna dom ensamma åt sitt öde i en värld som är betydelsefull för dom. Då har jag inte heller ens berört hemskheter som exempelvis grooming som kan förekomma i vissa spel. Kanske skulle spelvärldens välmående också öka med fler föräldrar där? 

Ge mig en armé av småbarnsföräldrar och jag tar över världen.

Nu borde man inte blanda ihop det fantastiska som föräldraskapet är med något hemsk som arméer och krig. Men även ni som inte har eller har haft småbarn kommer förstå vad jag menar. Troligtvis är att ha barn den bästa träningen inför en invasion av valfritt land. 

Sömntortyr beskrivs ofta som en av de värsta formerna av tortyr och är sannolikt förbjudet av Genèvekonventionen. Annars borde den vara det. Som pappa till en ettårig kille och just nu föräldraledig vet jag hur det är att vakna en gång i halvtimmen och stoppa i napp eller ge flaska. Man blir totalt mosig i huvudet. Tanken på friheten några år framåt i tiden gör att man överlever.

Skulle man någon gång missa och sova över de första gnyendena så kommer de stenhårda sparkarna i ryggen och det skarpa skriket som ljuder ”vakna…för helvete” från ens respektive som ligger bredvid. Alltså sömntortyr kombinerat med regelrätt misshandel och verbala påhopp. Blåmärkena i svanken dagen efter är enbart påminnelser om att din despotiska överbefälhavare inte tolererar misstag.

På lekplatser kan vi föräldralediga direkt se vilka andra barn som är livsfarliga. Ni vet barnen som inte har några spärrar och helt galet kan börja kasta sand och sätta sig på ditt barns ansikte. Om inte du hade varit där och skickligt navigerat bort situationen det vill säga. Hinner det förmodligen hända något så kan vi prickfritt utföra damage controll och skickligt hämta hem vår sårade lille soldat utan att fienden ens fattar vad som skett.

Vi kan tolka osammanhängande babblande och lätt förstå vilka krypterade meddelande som döljer sig där bakom. Samt det finns inget väder som skrämmer oss. Har vi planerat för utflykt, så blir det utflykt. Även om det regnar och blåser orkan ute. Vi har självklart försett oss med rätt kläder. Naturen stoppar oss aldrig.

Försök gasa oss. Det fungerar inte. Har du klarat sju blöjbyten där bebis totalt bajsat igenom efter att första gången ätit ärtsoppa så finns det inga kemikalier i världen som kan knäcka dig. Har man dessutom flera barn så är man förmodligen lämpad som högre general. För almanackan är vår strategitavla där vi koordinerar våra truppers rörelser och förehavanden, såsom läxor och aktiviteter. Vår krigshär behöver också mat och rena kläder, så utan logistiskt kunnande är du helt körd.

Dag ut och dag in krigar vi oss igenom småbarnsåren med oförtröttlig energi. Visst, vi blir kanske slitna. Men vi ger aldrig upp. Säg mig det land som skulle kunna försvara sig mot en hord av småbarnsföräldrar som anföll med samma frenesi som de tar sig an föräldraskapet. Det landet finns helt enkelt inte. 

Senap

Det är härligt att vara föräldraledig. Det är en förmån och fantastisk tid! Vissa dagar är mer hektiska än andra. Fast det blir aldrig tråkigt. Igår när jag förberedde middagen och Alfred kollade till Axel i vardagsrummet så fick jag dock avbryta allt i köket. Alfred ropade på mig. Ska erkänna att jag inte trodde det som det mötte mig var fysiskt möjligt.

Axel väger sina dryga 16 kg. Och kan gå riktigt bra nu. Ibland dimper han ner på rumpan när orken tryter. Som denna gång. Men nu hade han landat rakt ner på en oöppnad senapsflaska som han han fått med sig från köket. Trycket från hans rumpa som faller fritt från 40 cm höjd skapade då en veritabel senapsbazooka. Det är senapspölar på mattan. Senap på sofforna. Senap på väggarna. Senapsfläckar på ytterkläderna ute i hallen, fyra meter bort. Ja, till och med senap uppe i taket. Det såg ut som en stor senapsbomb hade briserat.

Axel tittade förvånat på mig. Samt ville givetvis genast hjälpa mig att ”städa”. Hela situationen skapade stor underhållning och skratt hos de övriga barnen. Vilket man ju inte kan få för mycket utav. Så här en dag efteråt har jag fått bort det mesta. Vardagsrummet är nu lagom halvstökigt igen. Fast fritt från senap. Dags att belöna sig själv… med en korv med bröd?

Första stegen

En människa tar miljontals steg under sin levnad. Klockan 09.29 idag reste sig Axel upp och tog sina fem första skakiga steg helt utan stöd. En halv meter in i framtiden. Att se glädjen och stoltheten spegla sig i hans ögon när han efter bedriften dimper ner på rumpan, suddar enkelt ut tröttheten hos mig efter att vaknat med honom en gång i halvtimmen under hela natten. Byta hundratals bajsblöjor är ett billigt pris för att få ta del av just det där ögonblicket. Det är i den stunden att vara föräldraledig blir det mest magiska som finns! Ett litet steg för mänskligheten…men ett stort steg för Axel – på väg ut i världen! Se upp därute, nu kommer han! 

Nu väntar semester…sen föräldraledighet!

För snart två år sedan började jag arbeta som rektor i gymnasieskola. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig om man säger så. Uppdrag, arbetsplats, kollegor, medarbetare och samarbetspartners har kontinuerligt ändrats.

Har fått utveckla min flexibilitet, som jag redan tidigare tyckte var hyfsat god. Det sker givetvis på bekostnad av den långsiktiga planeringen, då nya situationer ständigt uppstår. Framförhållning är annars något som jag tycker är viktigt, just i kombination med flexibilitet. Samtidigt har jag trivts väldigt bra och känner tilltro (både till min chef, medarbetare och elever), vilket jag nästan alltid har gjort i mitt yrkesliv iofs. Har lärt mig mycket och utvecklats. Det är viktiga faktorer för mig yrkesmässigt. Viktigare än lön. Känner också en stolthet över det sätt som vi på skolorna faktiskt tagit oss igenom alla utmaningar som varit de gångna åren.

Nu finns tid för reflektion. Försökte utvärdera för mig själv och arbetssituation förra sommaren, men gav upp då det var flera stora saker som kom emellan på det privata planet. Samtidigt kändes det då också som jag var mitt i en pågående process så personlig utvärdering fick vänta. I höst kommer det finnas tid. Fast just nu vill jag helst lägga jobbtankarna åt sidan. Men det där löser sig. Det gör det alltid.

Får ibland frågor om hur det är att bli pappa igen när man är några år äldre än senaste gången. Om man verkligen orkar på samma sätt som när man är yngre? Och ja, det gör man. Fast på ett annat sätt. Det är lite som med äldre fotbollspelare tänker jag. Man har inte samma kondition och ork kanske, men man läser spelet på ett annat sätt och kan positionera sig bättre på planen.

Vet nu vilka situationer som blir arbetsamma i föräldraskapet då barn är litet. Nu har jag förhoppningvis vett nog att njuta även av dessa stunder då dessa passerar oerhört fort. Det finns ett talesätt som lyder; livet är något som händer medan du gör upp andra planer. Så att befinna sig i det berömda nuet är ändå det främsta målet det kommande halvåret.

Önskar alla som råkar läsa detta en trevlig sommar – och en fin höst! Nu har jag stämplat ut från jobbet sista gången för detta år! Närmast ikväll väntar en skön löparrunda då jag springer ifrån de sista jobbtankarna för denna sommar!

image0-4

36 år av minnen

Man borde förmodligen inte bli alltför nostalgisk över en kommersiell företeelse som McDonalds. Fast som boråsare har vi alla en speciell relation till McDonals i centrum. I december läggs den ner. Och det känns faktiskt vemodigt.

För oss som vuxit upp här så var Borås en ganska tråkig stad där det inte hände mycket förr i tiden. Sedan satsades det både på fotbollslag, kultur och nybyggnationer. Nu känns Borås som en väldigt modern och fräsch mellanstad i Sverige. Men det var i november 1984 som allt började. Det var då världen kom till Borås. Det var då vi fick McDonals! För vissa Donken. För mig Mickey D. Imperalistisk skräpmatskultur…när den är som bäst!

Jag har många minnen därifrån. När jag var liten var det exotiskt och en stor händelse att gå dit. Var då där med både mamma och pappa och besöken var alltid en stor händelse för unge Jesper. Speciellt då man kunde gå upp på övervåningen och äta. En restaurang med två plan! Fatta hur stort det kändes i lilla Borås på den tiden.

Sedan när jag var ungdom hängde jag där utanför ibland kan jag motvilligt erkänna. Det hörde liksom till. Både då och nu. När jag fått barn har det också varit en naturlig punkt att landa på efter besök i stadskärnan. Mina barn kommer aldrig att glömma platsen då jag i ett ögonblick av övermod för fem år sedan fick för mig att vidga deras matvyer och bjuda på fiskburgare. 

Samt hur många konserter eller krogkvällar för den delen, när sådana var aktuella i mitt liv, har inte slutat med besök där? Senaste besöket var faktiskt då jag suttit på boråsbussen från Göteborg efter konsert med Avantgardet, landade där en sen decemberkväll (glutenfri BigMac – glutenfria bröd är äckligt, men ett nödvändigt ont för mig numera). Det är ett av få ställen som har öppet sent – och kan leverera enkel mat som stillar hunger snabbt och billigt. 

Men visst, det finns andra snabbmatställen. Och McDonals är ingen gastronomisk höjdpunkt. Senast jag kollade så hade den inga Michelinstjärnor om man säger så. Men vart ska vi ta vägen framöver när man vill ha en billig milkshake och cheeseburgare i anslutning till sommartorsdagarna i centrum (när allt blir som vanligt det vill säga)? Alla har inte heller råd att bjuda sina barn på festligare restauranger.

Det kommer förmodligen något annat. Det gör det alltid. Tiden läker alla sår. Men nu förlorar Borås stadskärna ändå någonting speciellt samt en viktig del av sin dragningskraft.

Vänner

Daniel kom till Solgränd idag. Det har han gjort förut. Men allt är inte som vanligt. Givetvis. Förutom den fysiska distansen oss emellan så har vi ånyo ett samtal via dator med en jämnårig vän som vi vet kommer att gå bort i cancer snart. Minuter blir till timmar. Trots det så får vi självklart inte sagt allt vi vill säga. Vad ska egentligen sägas för att skapa ljus i ett kommande mörker? Vi dricker ett glas vin och skålar virtuellt med vännens favoritdryck Jägermesister på begäran. Skrattar, döljer vårt vemod så gott det går…och låtsas för ett ögonblick att allt är normalt mitt i all absurditet. Närvaron i stunden blir viktigast. När alla lämnat så är en dikt av Dylan Thomas mitt enda sällskap då protesten mot det orimliga växer sig starkare inom mig;

Do not go gentle into that good night… Rage, rage against the dying of the light.

blommor

Vikten av tillit ökar

Under en tid har Borås Tidning granskat såväl politiker (interna stridigheter) som chefer (anmäld bisyssla) i Borås Stad och det har helt klart framkommit saker som inte verkar så bra. Samtidigt arbetar Borås Stad med att utveckla tillitsbaserad styrning. Det vill säga att vara en organisation med ledarskap och medarbetarskap som präglas av tillit, för att på bästa sätt utföra vårt uppdrag för medborgarna. Jag hör kommenterar om att det som framkommit nu skulle vara ett bakslag. Och det är riktigt att det här skadar förtroendet och att det behövs åtgärder. Men enligt mig så ökar det också relevansen för arbetet med tillit. Det innebär på intet sätt kravlöshet eller frånvaro av ansvarstagande. Uppkomna situationer ger staden ett allt starkare incitament att fortsätta och stärka detta arbete, samt ger dessutom konkreta förbättringsmöjligheter i uppkomna situationer.

För att kunna inge tillit behövs bland annat kunskap. I dessa fall kunskap om hur man bör agera. Jag tror och hoppas exempelvis vad det gäller anmäld bisyssla att många inte vetat eller förstått, och alltså inte medvetet valt att göra fel. Dessa avslöjanden belyser även medias roll som oberoende granskare. Det ska vi alla vara tacksamma över. Den fria pressen är viktig i ett demokratiskt samhälle. Något som säkerligen känns jobbigt när man själv blir granskad men som inte bara hjälper oss som arbetsgivare, utan även faktiskt bidrar till att öka tilliten i samhället!

 

 

 

 

Tillit och digitalisering

I eftermiddag träffade jag några andra medarbetare i Borås Stad och pratade om tillitsbaserad styrning i relation till digitalisering. Väldigt intressant! Jag har inte tänkt noggrant på tillit ur det perspektivet förut – även om jag är medveten om relevansen. Sedan måste jag vara ödmjuk: jag är långt ifrån någon expert. Men självklart måste vi hitta balansen mellan exempelvis rättssäkerhet samt överdriven kontroll och flexibla möjligheter för att inte begränsa framsteg och utveckling, som sedan skulle komma såväl medborgare som medarbetare till godo.

Transparensen är alltid oerhört viktig…och att då inte utnyttja en digital arena som just det forum jag skriver i nu, är lite som att missa öppet mål i en fotbollsmatch! Så ruvar du på någon tanke om just tillit och digitalisering: delge gärna denna. Gillar, samt behöver få input att reflektera över!

Slutbesiktning

Idag klockan 11.00 gjorde jag slutbesiktning av mammas lägenhet. Hade tagit en semesterdag för detta. Egentligen är en besiktning inte något som tar hela dagen. Men denna dag har funnits med i mina tankar i två månader nu. Det är dagen då jag sätter punkt för något. En mycket konstig känsla. Under december och januari har jag befunnit mig i en process. Jag har haft en närhet i tanken till min mamma. Lika mycket som jag sorterat saker, har jag sorterat minnen och känslor. Det har funnits en fysisk närhet, en verklig plats där min mamma har funnits kvar. Ett ställe där jag kan se henne framför mig tydligt. Nu är den platsen inte borta kanske, men den är inte min att äga längre. Jag har sörjt och saknaden är inte mindre. Fast acceptansen för faktumet att vi alla blir äldre och har en begränsad tid på jorden har ändå vuxit fram. Begravningen var känslosam för mig. Ett avsked. Men hur konstigt det kanske än låter så tar jag ett större avsked idag. Att jag tog en semesterdag för denna förhållandevis enkla sak som besiktning, var för att jag var beredd på tomheten som slog mot mig med full kraft när jag lämnade Tunnlandsgatan. Jag har nu, åtminstone tills gravsättning, ingen verklig plats att gå till och minnas. Ikväll ska jag gå på konsert här i Borås. Ett medvetet val för att fylla tankarna med annat. Att vara klar med något är både en befrielse och en förbannelse.