Ett utmanande 2019 är nu förbi

Började året som nyanställd rektor för nyanlända (sk. sprintverksamhet) i en för mig helt ny skolform; gymnasieskola. Med mycket bra budgetförutsättningar och med att förbereda flytt till superfina nya lokaler. Men sedan skedde det saker. Först kom den största budgetanpassningen någonsin i skol-Borås på 25 miljoner. Därav många viktiga och arbetsamma samtal med berörda medarbetare som inte mådde bra. När bara sommarlovet stod emellan flytten av skolan så lades den ner helt över en natt, och jag fick ny rektorsroll med flera (spännande och intressanta) nya uppdrag på annan skola. Givetvis följde många samtal med medarbetare som orienterade sig på ny arbetsplats sen under hösten. 

Sommarmånaderna innebar också en lång väntan på besked om tarmcancer eller inte, samt väntan på operation av inflammerad blindtarm. Och en mamma som åkte skytteltrafik in och ut på sjukhus. För att möjliggöra hemtjänst för henne behövdes en stor utrensning av hennes lägenhet under några varma sommarveckor. Hösten blev  bättre för henne. Hon fick ordning på mediciner och en normalitet uppstod i vardagen med hemkomst och stort hopp om framtiden. Sjukdomstillstånden hos mig ordnades också upp sig under hösten. Men jo, den enorma trötthet jag känt under våren fick också sin förklaring i en diagnos i form av glutenallergi. Däremellan fick vi visst också en liten bebis någonstans på vägen fram under sommaren. Ett litet paket av ren lycka, som utökade barnaskaran från fyra till fem, och som inneburit alla naturliga förändringar hemmavid. Året avslutades med att mamma (ganska oväntat) gick bort samt att jag även nu tillsammans med andra uppdrag även tar över rektorskapet för hela IM-verksamheten på skolan där jag arbetar.

Året har alltså inneburit mer svängningar och förändringar än vad jag är van vid. Men hur mår jag nu? Faktiskt ganska bra. Saknaden efter mamma är fortfarande stor, och nu hanteras efterspelet med allt det praktiska, där jag är det enda barnet och får ta det ansvaret själv samtidigt som vardagen ska fungera. Men vi vet alla att livet är oberäkneligt och vissa perioder förändras mer än andra. Känner jag därför någon oro och omtanke så är det för andra människor i närheten, eller för större frågor som en kargare samhällsutveckling där empati och medmänsklighet verkar minska i allt raskare takt.

Sätter man alltså sina egna utmaningar i relation till andras eller saker som sker i världen så har jag haft försvinnande små problem. Vetskapen om att jag är oerhört priviligerad med såväl arbete som familj och vänner på den lilla och förhållandevis trygga plats på jorden där jag bor, skänker stor känsla av tacksamhet och ödmjukhet samt hjälper en att få perspektiv på tillvaron.

Att ta sig stunder för reflektion är viktigt. Likt en nyfrälst kan jag inte nog predika träningens lovsång. För mig är löpningen det som bygger upp min mentala förmåga och känslan av att ha ganska bra koll på läget trots att vågorna går höga runt omkring mig. Andra saker som att äta rätt, sova tillräckligt och se till att ha roligt mellan varven räcker också långt. Åtminstone för mig.

Nu ser jag framemot 2020. Jag vet att det kommer förändringar min väg kommande år också (och måla garaget som inte hanns med denna sommar ska också göras). Jag vet ändå att jag klarat av årets förändringar, så därför känner jag stor tillförsikt och styrka inför framtiden. Men 2019 säger jag härmed ganska enkelt adjö till med denna text!

Sorg

Jag har sorg. I stunder av ensamhet bryter tårarna igenom okontrollerbart. Igår förmiddag var jag som vanligt hemma och hälsade på min mamma. Hon var trött. Tröttare än vanligt. Men hon gjorde slag i saken och bestämde sig att ta sina färdiggjorda revbensspjäll till lunch. Dessa spjäll hade varit i kylskåpet i över en månad. Hon visste att bäst-före-datum var 13 december, och hade pratat om dessa i flera veckor nu. Aptiten var dock inte jättestor, och efter att jag sedan hjälpt henne på toaletten så ville hon vila. Jag hällde upp ett glas Fanta enligt önskemål, och stoppade om henne i sängen. Stängde ytterdörren samtidigt som det låga ljudet från tv:n och radion försvann bakom dörren. Hon hade på dessa apparater dygnet runt. För sällskap. Men även av bekvämlighet. En vag föraning fanns hos mig är jag medveten om när jag tänker tillbaka på gårdagen. Men sedan mamma kom hem från sjukhuset i somras och fått ordning på mediciner som hanterade hjärtflimmer så hade jag vid flera andra tillfällen under hösten lärt mig att vila, samt segheten och envisheten hos henne, gjorde att hon brukade piggna till efter någon dag vid trötthet.

Men inte nu. Klockan 20.25 ringde man mig. Hemtjänsten hade hittat henne död i säng vid deras besök där klockan 19.00. Förmodligen avled hon någon gång efter klockan 15.00. Stilla. Hastigt. Utan smärta.

Efter telefonsamtalet tar jag mig till hennes lägenhet för att möta upp sjukvårdspersonal. Lägenheten är kusligt tyst då man stängt av radio och tv. Glaset med Fanta är orört. Mamma ligger orörlig med slutna ögon i sängen. Trots att jag undermedvetet kanske borde vara förberedd känns allt overkligt och chockartat. För att försöka sortera tankarna innan jag tar avsked börjar jag i ensamheten helt ologiskt rensa ut kylskåpet. Maten var viktig för henne. Hon vägrade konsekvent under hösten att beställa hem matlådor, utan ville själv bestämma och beställa samt tillaga sin egen mat. När jag ser en tårtbotten som mamma köpt i veckan, och inser att den tårtan aldrig blir gjord brister allt för mig…

Jag vet inte hur många gånger jag brottats med mig själv att försöka stanna kvar längre vid mina besök. Göra dom ännu oftare. Berätta allt det där om hur viktig hon varit för mig. Visst, hon visste att jag älskade henne och är evigt tacksam för allt hon gjort. Utan henne (och min pappa – även om dom separerade under min barndom – så lyckades dom få det att fungera för mig) hade jag förmodligen varit en helt annan person någon annanstans i livet. Men ni ser här hur jag lägger ut orden. Varför gjorde jag det inte i ännu större utsträckning när jag var med henne? Varför tog jag inte med alla barnen varje gång när jag var hos henne under hösten? Varför var jag inte med henne i stunden då hon gick bort? Dom tankarna river hål i mitt hjärta och gör så ont…så ont.

Ingen behöver svara på det här inlägget. Jag skriver för min egen skull. Men om någon läser detta är det kommande rader jag vill att ni ska komma ihåg; min 81-åriga mamma var en kvinna som gick sin egen väg i livet. Från födelseort i Sundsvall till ungdomsår i Uppsala, och sen vidare till Borås. Kerstin var rolig, allmänbildad och intelligent. Samt väldigt envis. Hon trivdes i sitt egna sällskap, men hade ett socialt behov utöver det. Hon var självständig och ville aldrig vara någon till last. Mamma uppskattade konst, litteratur och kultur i allmänhet som den bibliotekarie hon var. Före utbildningen arbetade hon till exempel extra med något så motsägelsefullt som att vara säkerhetsvakt. Har du aldrig träffat min mamma så har du gått miste om ett möte med en genuint snäll människa. Slutligen fick hon också tillbringa sin sista tid i livet i den hemmiljö där hon trivdes, som hon själv önskade och bestämde.

Under hela mitt liv har jag alltid haft ett underliggande dåligt samvete (samt givetvis stor tacksamhet) vid jul och födelsedagar, då hon trots sina begränsade ekonomiska möjligheter – men tack vare sin sparsamhet, alltid gett mig och sedermera min fru och mina barn överdådiga presenter. Jag vill använda de största och vackraste orden för att beskriva hennes betydelse, men förmår mig inte skriva annat än det här och har just nu inte ork att ge just den här texten all den värdighet den så förtjänar.

Min mamma var omåttligt stolt över mig, sitt enda barn, och visade mig alltid detta – både i ord och handling. Hennes lägenhet är fylld av fotografier och urklipp på mig och mina barn. Jag vet att hon var oerhört glad över att jag städande i ordning hela hennes lägenhet i somras, vilket möjliggjorde för henne att ha hemtjänst nu i höst.

Att gå vidare i livet känns just nu fruktansvärt tomt. Jag förstår att det vänder, och att det förmodligen kan finnas större sorger. Men det här är tungt. Vetskapen om alla härliga stunder med barnbarnen – som hon nu inte kommer att få uppleva mer är bara en sak i mängden.

Tack för allt, mamma! Saknaden är obeskrivbar. Jag har förlorat en del av mig själv…Sorg

Mittemellan Cornelis Vreeswijk och Håkan Hellström… fanns Alf!

Hade någon frågat mig för några år sedan så hade jag förmodligen rynkat på näsan. Fast jag vet att man ska inte vara fördomsfull. Men förutfattade meningar dras vi alla med. Så om jag då fått en fråga om jag gillade Alf Robertson så skulle undertecknad förmodligen småskrattande svarat att han nog inte är min kopp te. Vad var det som fick mig att ändra mig?

Jag har lyssnat på honom. Ordentligt. Hans skivor syns ibland i fem kronors-backarna på loppisar. Vilket både är synd och fynd! För han var verkligen en intressant artist! Likt Cornelis Wreeswijk hade en förmåga att fånga det vardagliga, även om han kanske inte behärskade Cornelis språkliga ekvilibrism med samma excellens. Och likt Håkan Hellström blev han ibland anklagad för att inte kunna sjunga. Både Cornelis och Håkan har också byggt delar av sitt musikaliska arv genom att inspireras av andra artister och sen göra sin egna grej. Precis som Alf gjorde!

Det finns ytterligare likheter. Alf delade absolut Cornelis smak och tycke för både vin, kvinnor och sång. Om dessa intressen även finns hos Håkan vet jag för lite. Men Håkans sätt att betrakta det sker runt omkring finns absolut hos Alf, och denne har flera gånger uttryckt beundran för Alf´s sånger. Robertson kommer nog inte upp i Hellström´s fantastiska poetiska förmåga, men det är få personer som i en sång kan berätta en så rak och fängslande berättelse som Alf!

Om man kategoriserar hans musik så ligger country nära till hands. Men låt inte detta skrämma bort er om ni händelsevis inte gillar denna genre. Utan Alf berättade historier. Hans låtar är oftast små noveller som kretsar kring olika människoöden. Det är vardagsrealism som utgår från de människor som är grundpelarna i vårt samhälle. Människor vi kan identifiera oss själva med. Det är punk och progg utan attityd och agitation.

Hans brokiga väg fram genom livet måste ha präglat honom och motgångarna verkade bara öka hans kraft och popularitet, även om föreställer mig att det var svårt för honom många stunder. Utan att ha träffat Alf så tänker jag mig ändå att han var en sådan människa som det alltid hände mycket kring. Han var till sjöss, var i Nashville, träffade Johnny Cash, var tight på ett speciellt sätt med Bert Karlsson, spelade på nästan varje ställe i Sverige som hade en scen, gav ut otaliga skivor, skulle spelat på Estonia men fick avboka till förmån för vännen och artisten Pierre Isacsson som sedermera avled där. Det känns nästa symtomatiskt att när väl Alf gick bort 2009 så gjorde han det… på julafton.

Har ni en stund över så leta upp Alf Robertsons sånger. Det kanske inte låter som din kopp te? Men bland Alfs gedigna sångutgivning borde det ”rakt på sak” (en låt som rekommenderas) finnas åtminstone en och annan textrad som du uppskattar. Alf Robertson var verkligen en artist som förtjänar att inte glömmas bort!

Denna lördag kommer jag att komma ytterligare ett steg närmare honom. Efter att Alf gått bort så har hans hustru Monica Robertson då och då haft spelningar där hon framfört delar av hans låtskatt. Hur detta låter vet jag inte – än. Men att hans sånger får leva vidare och då framföras av den människa som kände honom allra bäst känns ändå bra. Så ute i Folkets park i Dalsjöfors lördagen den 26/9 får jag kanske höra vem som ska ge grisarna mat…

Förslag på aktiviteter att starta med i tillitsbaserad styrning

• Definiera vad ordet tillit betyder för dig och den grupp som du arbetar tillsammans med. Att inte ha full koll på vad orden du/ni använder betyder för just dig/er riskerar att göra arbetet efteråt problematiskt.

• Beskriv ditt ledarskap. Som chef ger dig detta en trygghet och en stärkt profession. Att andra får kännedom av vad de kan förvänta sig av just dig är något som också ökar tryggheten och i förlängningen skapar tillit. Inkludera alla i tänkande kring ledarskap. Alla är ledare i en effektiv organisation. Tänk också på att ledarskapet hos dig som individen/chef är underordnat det kollektiva ledarskapet. Det betyder bland annat att det blir svårt att exempelvis ha ett väldigt autokratiskt ledarskap, om ingen annan har detta eller ser det som viktigt.

• Klargör vad som är viktigast i just din verksamhet, samt vilka förutsättningar och handlingsutrymme som finns. Det är när man som medarbetare i en grupp tillsammans diskuterar dessa frågor som man kan ta sikte på hur man utvecklar verksamheten. Att titta på handlingsutrymmet är extra viktigt. Möjligen finns det dokumentationskrav som ni upplever som irrelevanta? Varför ska man då ägna detta tid? Samtidigt kan vissa av dessa vara lagstadgade, och då är det ändå något man måste bita ihop och göra. Fast kanske kan man organisera runt detta på ett mer effektivt sätt?

• Hur ska vi utvärdera? Vad mäter vi? Frågor som tidskrävande utvärderingar är det är lätt att tro att tillitsbaserad styrning exkluderar. Att fundera kring dessa är väsentligt. Men att få argument och bevis för att det vi gör har de avsedda effekter är fortfarande viktigt. För att inte veta varför vi gör något eller se att det konkret leder oss framåt, är förödande för såväl moral som engagemang inom en organisation. Man kan inte förlita oss på enbart en känsla att vi gör rätt saker.

• Vad gör vi när det blir fel? För fel blir det ibland. Men att skapa en kultur där vi lär oss av våra misstag, och inte huvudsakligen straffas för dessa, är något som för kännetecknar en tillitsbaserad organisation. Att medvetandegöra alla och samtidigt förbereda sig som chef för att ha modet att stå upp för det – i situationer där det kanske också är lättare att göra en snabb tillrättavisade åtgärd än att istället jobba och lära sig av situationen, är viktigt. Med detta menas inte att arbetsgivare kan se alla felaktigheter som ”lärtillfällen”. Vissa situationer måste hanteras på annat sätt. Att då veta vart gränserna går någonstans skapar trygghet.

• Undvik detaljerade mål. Detta är viktigare att tänka på högre upp i styrkedjan. Det finns tillfällen när detaljerade mål är synnerligen relevanta. Men då är det oftast de som befinner sig närmast situationen som ska skapa dessa.

• I företag/organisationer bedrivs mycket kompetensutveckling. Att ha en kultur där man aktivt delger andra vad man har lärt sig, samt struktur och former för detta gör att man får en känsla för att organisationen utvecklas och att alla kan få ta del och inspireras.

• Låt medarbetare ge respons på beslut – innan de fattas – i den mån det går. Utmaningen ligger sedan att återkoppla vilken av denna respons som är relevanta eller inte. Chefens kompetens spelar här en viktig roll för att skapa tillit. Genom att skapa stora möjligheter till insyn i protokoll och möten finns möjlighet till förståelse. I den bästa av världar finns möjligheter för alla som önskar att ta del av allt som rör verksamheten. Det vi sysslar är med är inte hemligheter. Tillit handlar om att lita på andra att inte missbruka/misstolka information.

En del av det här kan låta tidskrävande. Någon tycker eventuellt att det är självklarheter eller att detta redan har gjorts. Men att ta tid för diskussioner och reflektion ger mer än vad det kostar. Tillitsbaserad styrning handlar inte om ett ”nytt management koncept”. Det är mer en filosofi. Men det förutsätter alltså att man avsätter tid och funderar på hur det ska se ut i praktiken.

Ovanstående, samt alla inlägg kring detta, är också mina egna tolkningar vilket bör betonas. Det handlar egentligen om att hitta tillbaka till hur vi alla vill att vår verksamhet ska fungera och bygga på att vi litar på varandra. I förlängningen kommer att det frigöra tid och resurser samt öka engagemang och trivsel som är positivt för alla involverade.

Vad innebär tillitsbaserat ledarskap för mig?

Först vill jag slå ett slag för att skapa en ledardeklaration. Det är vanligt att åtminstone rektorer har detta. Jag har själv en sådan sedan många år tillbaka. Kallar min för ledarmanual. Den är ett dokument som jag varje år uppdaterar. För även om min värdegrund inte förändras så utvecklas förhoppningsvis mitt ledarskap. Denna handling ger mig värdefulla reflektionsmöjligheter.

Att dela ledardeklarationen bland medarbetare gör sedan att förväntningarna samt transparensen ökar. Vet inte alltid hur mycket arbetsgivare tittar på denna, men jag delger den alltid till mina chefer. Att ha en ledardeklaration är inte bara bra för den som arbetar i chefsroll. De flesta yrkesroller kräver idag att du använder en viss mängd ledarskap, och genom regelbunden reflektion blir du stärkt i din yrkesroll.

Precis som med ordet tillit, så är ledarskap något som är väl betjänt av att definieras. För mig är ledarskap ett ord som innefattar mycket. Att ha ett bra ledarskap är som att säga att bara för att jag är bra på fotboll så är jag bra på idrott. Det behöver dock inte betyda att jag kan simma eller springa eller något liknande som innefattas av ordet idrott. Genom reflektion vet jag vad jag är bra på och vilka områden jag kan utveckla mer. Ledarskap innefattar många delar.

Tror mycket på ordet autenticitet. När jag till exempel började arbeta som förskolechef för ett tiotal år sedan, hade jag ofta kostym på jobbet. Intalade mig själv att det var ett sätt att visa respekt mot min roll. I efterhand kan jag se att det bara var ett sätt för att dölja min egen osäkerhet som ny chef. Tror också detta märktes bland medarbetare. Kan fortfarande ha kostym eller kavaj på jobbet. Men då är det för att det passar bra den dagen. Annars har jag de kläder jag känner mig bekväm med. Har tillit till mig själv så att säga. Samtidigt som det givetvis finns en medvetenhet om vilka signaler som skickas ut. Så om mitt klädval kan göra mitt yrkesutövande mer givande en dag, så är det en liten ansträngning att göra.

Att vara autentisk innebär även för mig att skilja på jobb och privatliv, men att ändå vara samma person hela tiden. På jobbet är jag förmodligen mer reserverad, och bjuder mindre på mig själv. På jobbet får jag betalt för att bete mig på ett korrekt sätt, och det är också mer relevant att lyssna på andra än att breda ut mig själv. Gränserna mellan arbete och privatliv blir allt diffusare, och om detta kan man tycka vad man vill. Att ha medvetenhet om hur man agerar i de båda sfärerna blir därför allt mer relevant.

Vara närvarande i verksamhetens centrala utförande är viktigt. Samtidigt kan man vara närvarande på flera olika sätt. Det här är en utmaning som många chefer brottas med. Ibland måste man faktiskt våga välja vad som är viktigast, och inte gå på vad andra tycker. När man av olika skäl inte kan vara mitt i verksamheten, så måste man litar på de som faktiskt är där. Samt vara oerhört nyfiken och frågvis när man väl har möjlighet. Detta signalerar intresse, inte missförtroende.

Jag vill också kunna förklara och motivera mina handlingar och beslut. Om jag sedan lyckas alla gånger låter jag var osagt. Att lyssna på reaktioner och funderingar är alltid givande och ger både kunskap och förståelse som kan vara värdefull framöver. Förutsätter alltid att min arbetsgivare gör likadant. För som medarbetare kan man aldrig förvänta sig att det blir som man vill eller tror. Men att bli lyssnad på är att bli tagen på allvar.

När problem uppkommer så ska dessa hanteras angeläget. Man ska inte undvika att prata om problematiska situationer. Men integritetsaspekten får inte tappas bort. Skrev ovan om att förklara beslut och handlingar; jag har ibland sett andra chefer missa just detta. Överlag så är chefens sätt att kommunicera av väldigt stor vikt. Det ska vara hållbart ur alla perspektiv. Det betyder alltså inte att man ska undvika att kommunicera kring svåra utmaningar. Utan att man ska göra det på ett hållbart sätt. Det vill säga med respektfullhet. Har du exempelvis hört någon prata om en icke närvarande tredje person på ett visst sätt och sedan funderat: om denne kan uttrycka sig så här nu; vad säger hen om mig när jag inte är där?

Avslutningsvis är handlingarna alltid viktigare än ord! För vidare läsning hänvisar jag till min ledarmanual – som finns att läsa här  .

(Detta inlägg är del 3 utav 4. Nästa del: ”Förlag på aktiviteter att starta med i tillitsbaserad styrning” – finns här)​

Vad är tillit?

Att definiera ordet är en bra startpunkt i Tillitsresan som startat här i Borås Stad. Överlag så är det lätt så att man slänger sig med ord och uttryck som kan betyda olika för olika personer. Är exempelvis tillit detsamma som förtroende för dig? Förtroende är för mig ett val: du kan välja vem du känner förtroende för. Tillit är mer en attityd som skapas inom dig till andra eller världen i stort. Tillit får självklart olika betydelser i olika sammanhang. Om innebörden av detta ord har många filosofer och experter funderat. Så se inte mina tankar här som facit. Det är min tolkning.

Vad får tillit för betydelse i Tillitsresan? Det är får vi se allt eftersom. Att det ska leda till något och vad, är är självklart (se mitt tidigare inlägg ). För oss som gillar ord så kan man också fundera vilka associationer man får till ordet ”resa”. För mig är en resa något man gör ibland, men som sedan slutar hemmavid igen. Den här resan vill vi ska föra oss framåt, och inte tillbaka till dit vi tidigare befann oss! Tillitsfärden kanske hade varit ett mer passande ord?

I mångt och mycket så fungerar tillit på det personliga planet att vi brukar få tillit till de människor som vi känner litar på oss. Vad är det konkret som gör att någon litar på dig? Framför allt så är det tre saker som kan var avgörande. Dessa kan vi tänka på och påverka själva.

Först är det att man tror att personen faktiskt kan göra det som den säger sig kunna. Personen har rätt förutsättningar för det som den är satt på eller säger sig kunna göra.

Det andra är att personen verkar trovärdig. Att personen faktiskt lever och agerar utifrån det som den säger. Samt inte ändrar sig beroende på sammanhang, lust eller påtryckning. Detta är  autenticitet. Fast det betyder också att om man agerar klandervärdigt, så ändrar man sig och tar ansvar för sina handlingar.

Viktigast är ändå om personen på ett ärligt och genuint sätt verkar bry sig om dig! Betyder inte att man gör som den andre helst vill. Utan att det finns ett äkta engagemang för att det här ska bli så bra som möjligt.

Uppfyller du ovanstående tre kriterier så är du förmodligen en person som andra känner förtroende för. Om alla inom en organisation är personer som inger förtroende så borde rimligtvis tilliten för och inom organisationen vara god. Även om tillit och förtroende är likartade ord som ändå skiljer sig åt, så kan man genom att skapa förtroende också öka tilliten.

Att känna tillit gör att skeenden kan kännas mer förutsägbara trots att vi lever i en oförutsägbar värld. Det i sin tur gör att stress och känslan av osäkerhet minskar. Men självklart är det mer än tre ovan nämna faktorer som har betydelse. Ska vi i yrkesrollen känna tillit till varandra så måste vi också tänka på saker som hur vi informerar samt hur information kan uppfattas på olika nivåer. Vi måste kunna förklara våra handlingar och beslut. Ta oss tid att aktivt lyssna på varandra. Samt kunna ge både uppskattning och utvecklande kritik till exempel.

Brist på tillit inom organisationen begränsar våra handlingar. Vi blir mer rädda för att göra fel, än vi blir intresserade av att göra rätt. Brist på tillit till organisationen skapar irritation och problem. Tillit behöver vara ett flöde som går fram och tillbaka genom hela styrkedjan. Från politiker via tjänstemän till medarbetare och slutligen till de som vi är till för. Och åt andra hållet också. Tillit är passande nog en palindrom. Det fungerar åt båda hållen.

(Detta inlägg är del 2 utav 4. Nästa del: ”Vad innebär tillitsbaserat ledarskap för mig?” finns här)

Tillitsresan i Borås Stad

I våras bestämdes det att påbörja tillitsresan här i Borås. För mig som har arbetat i staden på olika sätt i över 25 år kändes detta otroligt inspirerande! Under åren har jag sett olika projekt/koncept födas för att sedan tyna bort och slutligen glömmas bort. Men det här skiljer sig från de andra! Framför allt för att det inte är en slogan, utan en filosofi som Borås Stad vill ska prägla all vår verksamhet under lång tid framöver. Tillit finns självklart inom våra verksamheter redan nu, så jag ska försöka att förklara själva innebörden av tillitsresan. Först börjar jag dock med att förklara mitt eget intresse.

Jag anmälde mig tidigt som intresserad av detta arbete, och kan kalla mig Tillitsambassadör! Den titeln borde vi alla som arbetar i Borås egentligen använda oss av. Mitt engagemang bygger på att jag känner mig kallad, inte för att jag är utvald. Varför är jag då så lockad av detta? För det första är det något som jag hoppas att andra känner att mitt eget ledarskap är baserat på! Men framför allt för att jag ser att det kommer att öka vårt fokus på kärnan i vårt uppdrag: arbetet med att ge våra samhällsmedborgare och invånare högsta kvalitet på den verksamhet vi utför!

En av de viktigaste startpunkterna är att sätta sig in i vad ordet tillit egentligen betyder i det här sammanhanget. Detta är något som vi i alla delar av vår verksamhet behöver göra! När vi pratar om olika ord så är definitionen relevant så att vi menar samma sak. Därför anser jag vi måste börja samtala i våra olika arbetslag.

Tillitsbaserad styrning innebär förenklat att vi minskar på detaljstyrning som egentligen inte tjänar något syfte. Det betyder inte att vi slutar mäta, kontrollera och utvärdera. Men när vi väl gör just dessa aktiviteter ska det verkligen syfta till att göra oss eller verksamheten bättre. Det vill säga att vi använder tid och resurser klokare. Den här typen av ”kontroll” och styrning är de flesta av oss faktiskt väldigt bekväma med. Därför att alla som arbetar och trivs med sitt yrke, vill göra skillnad och utvecklas. Men vi vill se att tiden vi investerar leder oss framåt!

Hur kan detta se ut rent praktiskt? För mig som varit i skolans värld och arbetat med auskultation, formativ bedömning och systemteori ser jag många möjligheter som alla verksamheter skulle kunna vara betjänta av att titta närmare på.

Tillit ökar kraven på oss som arbetar inom den offentliga verksamheten att utveckla oss själva och ligga i framkant inom våra respektive områden. Men det gör framför allt kraven mer relevanta och begripliga. Däri ligger en stor skillnad. Meningsfulla krav minskar stress, inte ökar den.

När vi har tillit till varandra inom en organisation kan vi på allvar börja att samarbeta och på så sätt nå ännu större utvecklingsmöjligheter, framför allt för de människor som vi är till för! Tillit betyder att man litar på någon, trots att man inte kan bestämma eller kontrollera att andra göra exakt som man vill. Det vill säga att jag litar på andras förmåga och intentioner. Och andra människor litar på mig. Det förutsätter ett öppet klimat och en ärlighet. Att man vågar erkänna att man inte kan alla saker eller har totalkoll, utan kan behöva hjälp. Samt att man kan ge och hantera feedback på ett bra sätt.

De största farhågorna är att någon kanske tycker att detta känns flummigt. Och att det inte ”händer något” och att det här bara upplevs som ett modeord eller retorisk kosmetika från arbetsgivaren. Många tycker kanske också att de redan är tillitsbaserade. Men utan att tänka, reflektera och arbeta med mening och innebörd så riskerar vi att inte få det fantastiska utfall som jag tror är möjligt. Och det vore inte bra. Så där ska vi inte hamna. Det är allas ansvar att ta vara på den här möjligheten!

Där har ni mitt motiv till denna text och engagemang! Jag vill uppmärksamma tillitsresan. För jag tror på detta! Samtal fortsätter här under hösten. Är det något du undrar så får du gärna höra av dig!

(Detta inlägg är del 1 utav 4. Nästa del: Vad är tillit?)