Nu väntar semester…sen föräldraledighet!

För snart två år sedan började jag arbeta som rektor i gymnasieskola. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig om man säger så. Uppdrag, arbetsplats, kollegor, medarbetare och samarbetspartners har kontinuerligt ändrats.

Har fått utveckla min flexibilitet, som jag redan tidigare tyckte var hyfsat god. Det sker givetvis på bekostnad av den långsiktiga planeringen, då nya situationer ständigt uppstår. Framförhållning är annars något som jag tycker är viktigt, just i kombination med flexibilitet. Samtidigt har jag trivts väldigt bra och känner tilltro (både till min chef, medarbetare och elever), vilket jag nästan alltid har gjort i mitt yrkesliv iofs. Har lärt mig mycket och utvecklats. Det är viktiga faktorer för mig yrkesmässigt. Viktigare än lön. Känner också en stolthet över det sätt som vi på skolorna faktiskt tagit oss igenom alla utmaningar som varit de gångna åren.

Nu finns tid för reflektion. Försökte utvärdera för mig själv och arbetssituation förra sommaren, men gav upp då det var flera stora saker som kom emellan på det privata planet. Samtidigt kändes det då också som jag var mitt i en pågående process så personlig utvärdering fick vänta. I höst kommer det finnas tid. Fast just nu vill jag helst lägga jobbtankarna åt sidan. Men det där löser sig. Det gör det alltid.

Får ibland frågor om hur det är att bli pappa igen när man är några år äldre än senaste gången. Om man verkligen orkar på samma sätt som när man är yngre? Och ja, det gör man. Fast på ett annat sätt. Det är lite som med äldre fotbollspelare tänker jag. Man har inte samma kondition och ork kanske, men man läser spelet på ett annat sätt och kan positionera sig bättre på planen.

Vet nu vilka situationer som blir arbetsamma i föräldraskapet då barn är litet. Nu har jag förhoppningvis vett nog att njuta även av dessa stunder då dessa passerar oerhört fort. Det finns ett talesätt som lyder; livet är något som händer medan du gör upp andra planer. Så att befinna sig i det berömda nuet är ändå det främsta målet det kommande halvåret.

Önskar alla som råkar läsa detta en trevlig sommar – och en fin höst! Nu har jag stämplat ut från jobbet sista gången för detta år! Närmast ikväll väntar en skön löparrunda då jag springer ifrån de sista jobbtankarna för denna sommar!

image0-4

36 år av minnen

Man borde förmodligen inte bli alltför nostalgisk över en kommersiell företeelse som McDonalds. Fast som boråsare har vi alla en speciell relation till McDonals i centrum. I december läggs den ner. Och det känns faktiskt vemodigt.

För oss som vuxit upp här så var Borås en ganska tråkig stad där det inte hände mycket förr i tiden. Sedan satsades det både på fotbollslag, kultur och nybyggnationer. Nu känns Borås som en väldigt modern och fräsch mellanstad i Sverige. Men det var i november 1984 som allt började. Det var då världen kom till Borås. Det var då vi fick McDonals! För vissa Donken. För mig Mickey D. Imperalistisk skräpmatskultur…när den är som bäst!

Jag har många minnen därifrån. När jag var liten var det exotiskt och en stor händelse att gå dit. Var då där med både mamma och pappa och besöken var alltid en stor händelse för unge Jesper. Speciellt då man kunde gå upp på övervåningen och äta. En restaurang med två plan! Fatta hur stort det kändes i lilla Borås på den tiden.

Sedan när jag var ungdom hängde jag där utanför ibland kan jag motvilligt erkänna. Det hörde liksom till. Både då och nu. När jag fått barn har det också varit en naturlig punkt att landa på efter besök i stadskärnan. Mina barn kommer aldrig att glömma platsen då jag i ett ögonblick av övermod för fem år sedan fick för mig att vidga deras matvyer och bjuda på fiskburgare. 

Samt hur många konserter eller krogkvällar för den delen, när sådana var aktuella i mitt liv, har inte slutat med besök där? Senaste besöket var faktiskt då jag suttit på boråsbussen från Göteborg efter konsert med Avantgardet, landade där en sen decemberkväll (glutenfri BigMac – glutenfria bröd är äckligt, men ett nödvändigt ont för mig numera). Det är ett av få ställen som har öppet sent – och kan leverera enkel mat som stillar hunger snabbt och billigt. 

Men visst, det finns andra snabbmatställen. Och McDonals är ingen gastronomisk höjdpunkt. Senast jag kollade så hade den inga Michelinstjärnor om man säger så. Men vart ska vi ta vägen framöver när man vill ha en billig milkshake och cheeseburgare i anslutning till sommartorsdagarna i centrum (när allt blir som vanligt det vill säga)? Alla har inte heller råd att bjuda sina barn på festligare restauranger.

Det kommer förmodligen något annat. Det gör det alltid. Tiden läker alla sår. Men nu förlorar Borås stadskärna ändå någonting speciellt samt en viktig del av sin dragningskraft.

Vänner

Daniel kom till Solgränd idag. Det har han gjort förut. Men allt är inte som vanligt. Givetvis. Förutom den fysiska distansen oss emellan så har vi ånyo ett samtal via dator med en jämnårig vän som vi vet kommer att gå bort i cancer snart. Minuter blir till timmar. Trots det så får vi självklart inte sagt allt vi vill säga. Vad ska egentligen sägas för att skapa ljus i ett kommande mörker? Vi dricker ett glas vin och skålar virtuellt med vännens favoritdryck Jägermesister på begäran. Skrattar, döljer vårt vemod så gott det går…och låtsas för ett ögonblick att allt är normalt mitt i all absurditet. Närvaron i stunden blir viktigast. När alla lämnat så är en dikt av Dylan Thomas mitt enda sällskap då protesten mot det orimliga växer sig starkare inom mig;

Do not go gentle into that good night… Rage, rage against the dying of the light.

blommor

Vikten av tillit ökar

Under en tid har Borås Tidning granskat såväl politiker (interna stridigheter) som chefer (anmäld bisyssla) i Borås Stad och det har helt klart framkommit saker som inte verkar så bra. Samtidigt arbetar Borås Stad med att utveckla tillitsbaserad styrning. Det vill säga att vara en organisation med ledarskap och medarbetarskap som präglas av tillit, för att på bästa sätt utföra vårt uppdrag för medborgarna. Jag hör kommenterar om att det som framkommit nu skulle vara ett bakslag. Och det är riktigt att det här skadar förtroendet och att det behövs åtgärder. Men enligt mig så ökar det också relevansen för arbetet med tillit. Det innebär på intet sätt kravlöshet eller frånvaro av ansvarstagande. Uppkomna situationer ger staden ett allt starkare incitament att fortsätta och stärka detta arbete, samt ger dessutom konkreta förbättringsmöjligheter i uppkomna situationer.

För att kunna inge tillit behövs bland annat kunskap. I dessa fall kunskap om hur man bör agera. Jag tror och hoppas exempelvis vad det gäller anmäld bisyssla att många inte vetat eller förstått, och alltså inte medvetet valt att göra fel. Dessa avslöjanden belyser även medias roll som oberoende granskare. Det ska vi alla vara tacksamma över. Den fria pressen är viktig i ett demokratiskt samhälle. Något som säkerligen känns jobbigt när man själv blir granskad men som inte bara hjälper oss som arbetsgivare, utan även faktiskt bidrar till att öka tilliten i samhället!

 

 

 

 

Tillit och digitalisering

I eftermiddag träffade jag några andra medarbetare i Borås Stad och pratade om tillitsbaserad styrning i relation till digitalisering. Väldigt intressant! Jag har inte tänkt noggrant på tillit ur det perspektivet förut – även om jag är medveten om relevansen. Sedan måste jag vara ödmjuk: jag är långt ifrån någon expert. Men självklart måste vi hitta balansen mellan exempelvis rättssäkerhet samt överdriven kontroll och flexibla möjligheter för att inte begränsa framsteg och utveckling, som sedan skulle komma såväl medborgare som medarbetare till godo.

Transparensen är alltid oerhört viktig…och att då inte utnyttja en digital arena som just det forum jag skriver i nu, är lite som att missa öppet mål i en fotbollsmatch! Så ruvar du på någon tanke om just tillit och digitalisering: delge gärna denna. Gillar, samt behöver få input att reflektera över!

Slutbesiktning

Idag klockan 11.00 gjorde jag slutbesiktning av mammas lägenhet. Hade tagit en semesterdag för detta. Egentligen är en besiktning inte något som tar hela dagen. Men denna dag har funnits med i mina tankar i två månader nu. Det är dagen då jag sätter punkt för något. En mycket konstig känsla. Under december och januari har jag befunnit mig i en process. Jag har haft en närhet i tanken till min mamma. Lika mycket som jag sorterat saker, har jag sorterat minnen och känslor. Det har funnits en fysisk närhet, en verklig plats där min mamma har funnits kvar. Ett ställe där jag kan se henne framför mig tydligt. Nu är den platsen inte borta kanske, men den är inte min att äga längre. Jag har sörjt och saknaden är inte mindre. Fast acceptansen för faktumet att vi alla blir äldre och har en begränsad tid på jorden har ändå vuxit fram. Begravningen var känslosam för mig. Ett avsked. Men hur konstigt det kanske än låter så tar jag ett större avsked idag. Att jag tog en semesterdag för denna förhållandevis enkla sak som besiktning, var för att jag var beredd på tomheten som slog mot mig med full kraft när jag lämnade Tunnlandsgatan. Jag har nu, åtminstone tills gravsättning, ingen verklig plats att gå till och minnas. Ikväll ska jag gå på konsert här i Borås. Ett medvetet val för att fylla tankarna med annat. Att vara klar med något är både en befrielse och en förbannelse. 

 

Ett utmanande 2019 är nu förbi

Började året som nyanställd rektor för nyanlända (sk. sprintverksamhet) i en för mig helt ny skolform; gymnasieskola. Med mycket bra budgetförutsättningar och med att förbereda flytt till superfina nya lokaler. Men sedan skedde det saker. Först kom den största budgetanpassningen någonsin i skol-Borås på 25 miljoner. Därav många viktiga och arbetsamma samtal med berörda medarbetare som inte mådde bra. När bara sommarlovet stod emellan flytten av skolan så lades den ner helt över en natt, och jag fick ny rektorsroll med flera (spännande och intressanta) nya uppdrag på annan skola. Givetvis följde många samtal med medarbetare som orienterade sig på ny arbetsplats sen under hösten. 

Sommarmånaderna innebar också en lång väntan på besked om tarmcancer eller inte, samt väntan på operation av inflammerad blindtarm. Och en mamma som åkte skytteltrafik in och ut på sjukhus. För att möjliggöra hemtjänst för henne behövdes en stor utrensning av hennes lägenhet under några varma sommarveckor. Hösten blev  bättre för henne. Hon fick ordning på mediciner och en normalitet uppstod i vardagen med hemkomst och stort hopp om framtiden. Sjukdomstillstånden hos mig ordnades också upp sig under hösten. Men jo, den enorma trötthet jag känt under våren fick också sin förklaring i en diagnos i form av glutenallergi. Däremellan fick vi visst också en liten bebis någonstans på vägen fram under sommaren. Ett litet paket av ren lycka, som utökade barnaskaran från fyra till fem, och som inneburit alla naturliga förändringar hemmavid. Året avslutades med att mamma (ganska oväntat) gick bort samt att jag även nu tillsammans med andra uppdrag även tar över rektorskapet för hela IM-verksamheten på skolan där jag arbetar.

Året har alltså inneburit mer svängningar och förändringar än vad jag är van vid. Men hur mår jag nu? Faktiskt ganska bra. Saknaden efter mamma är fortfarande stor, och nu hanteras efterspelet med allt det praktiska, där jag är det enda barnet och får ta det ansvaret själv samtidigt som vardagen ska fungera. Men vi vet alla att livet är oberäkneligt och vissa perioder förändras mer än andra. Känner jag därför någon oro och omtanke så är det för andra människor i närheten, eller för större frågor som en kargare samhällsutveckling där empati och medmänsklighet verkar minska i allt raskare takt.

Sätter man alltså sina egna utmaningar i relation till andras eller saker som sker i världen så har jag haft försvinnande små problem. Vetskapen om att jag är oerhört priviligerad med såväl arbete som familj och vänner på den lilla och förhållandevis trygga plats på jorden där jag bor, skänker stor känsla av tacksamhet och ödmjukhet samt hjälper en att få perspektiv på tillvaron.

Att ta sig stunder för reflektion är viktigt. Likt en nyfrälst kan jag inte nog predika träningens lovsång. För mig är löpningen det som bygger upp min mentala förmåga och känslan av att ha ganska bra koll på läget trots att vågorna går höga runt omkring mig. Andra saker som att äta rätt, sova tillräckligt och se till att ha roligt mellan varven räcker också långt. Åtminstone för mig.

Nu ser jag framemot 2020. Jag vet att det kommer förändringar min väg kommande år också (och måla garaget som inte hanns med denna sommar ska också göras). Jag vet ändå att jag klarat av årets förändringar, så därför känner jag stor tillförsikt och styrka inför framtiden. Men 2019 säger jag härmed ganska enkelt adjö till med denna text!

Sorg

Jag har sorg. I stunder av ensamhet bryter tårarna igenom okontrollerbart. Igår förmiddag var jag som vanligt hemma och hälsade på min mamma. Hon var trött. Tröttare än vanligt. Men hon gjorde slag i saken och bestämde sig att ta sina färdiggjorda revbensspjäll till lunch. Dessa spjäll hade varit i kylskåpet i över en månad. Hon visste att bäst-före-datum var 13 december, och hade pratat om dessa i flera veckor nu. Aptiten var dock inte jättestor, och efter att jag sedan hjälpt henne på toaletten så ville hon vila. Jag hällde upp ett glas Fanta enligt önskemål, och stoppade om henne i sängen. Stängde ytterdörren samtidigt som det låga ljudet från tv:n och radion försvann bakom dörren. Hon hade på dessa apparater dygnet runt. För sällskap. Men även av bekvämlighet. En vag föraning fanns hos mig är jag medveten om när jag tänker tillbaka på gårdagen. Men sedan mamma kom hem från sjukhuset i somras och fått ordning på mediciner som hanterade hjärtflimmer så hade jag vid flera andra tillfällen under hösten lärt mig att vila, samt segheten och envisheten hos henne, gjorde att hon brukade piggna till efter någon dag vid trötthet.

Men inte nu. Klockan 20.25 ringde man mig. Hemtjänsten hade hittat henne död i säng vid deras besök där klockan 19.00. Förmodligen avled hon någon gång efter klockan 15.00. Stilla. Hastigt. Utan smärta.

Efter telefonsamtalet tar jag mig till hennes lägenhet för att möta upp sjukvårdspersonal. Lägenheten är kusligt tyst då man stängt av radio och tv. Glaset med Fanta är orört. Mamma ligger orörlig med slutna ögon i sängen. Trots att jag undermedvetet kanske borde vara förberedd känns allt overkligt och chockartat. För att försöka sortera tankarna innan jag tar avsked börjar jag i ensamheten helt ologiskt rensa ut kylskåpet. Maten var viktig för henne. Hon vägrade konsekvent under hösten att beställa hem matlådor, utan ville själv bestämma och beställa samt tillaga sin egen mat. När jag ser en tårtbotten som mamma köpt i veckan, och inser att den tårtan aldrig blir gjord brister allt för mig…

Jag vet inte hur många gånger jag brottats med mig själv att försöka stanna kvar längre vid mina besök. Göra dom ännu oftare. Berätta allt det där om hur viktig hon varit för mig. Visst, hon visste att jag älskade henne och är evigt tacksam för allt hon gjort. Utan henne (och min pappa – även om dom separerade under min barndom – så lyckades dom få det att fungera för mig) hade jag förmodligen varit en helt annan person någon annanstans i livet. Men ni ser här hur jag lägger ut orden. Varför gjorde jag det inte i ännu större utsträckning när jag var med henne? Varför tog jag inte med alla barnen varje gång när jag var hos henne under hösten? Varför var jag inte med henne i stunden då hon gick bort? Dom tankarna river hål i mitt hjärta och gör så ont…så ont.

Ingen behöver svara på det här inlägget. Jag skriver för min egen skull. Men om någon läser detta är det kommande rader jag vill att ni ska komma ihåg; min 81-åriga mamma var en kvinna som gick sin egen väg i livet. Från födelseort i Sundsvall till ungdomsår i Uppsala, och sen vidare till Borås. Kerstin var rolig, allmänbildad och intelligent. Samt väldigt envis. Hon trivdes i sitt egna sällskap, men hade ett socialt behov utöver det. Hon var självständig och ville aldrig vara någon till last. Mamma uppskattade konst, litteratur och kultur i allmänhet som den bibliotekarie hon var. Före utbildningen arbetade hon till exempel extra med något så motsägelsefullt som att vara säkerhetsvakt. Har du aldrig träffat min mamma så har du gått miste om ett möte med en genuint snäll människa. Slutligen fick hon också tillbringa sin sista tid i livet i den hemmiljö där hon trivdes, som hon själv önskade och bestämde.

Under hela mitt liv har jag alltid haft ett underliggande dåligt samvete (samt givetvis stor tacksamhet) vid jul och födelsedagar, då hon trots sina begränsade ekonomiska möjligheter – men tack vare sin sparsamhet, alltid gett mig och sedermera min fru och mina barn överdådiga presenter. Jag vill använda de största och vackraste orden för att beskriva hennes betydelse, men förmår mig inte skriva annat än det här och har just nu inte ork att ge just den här texten all den värdighet den så förtjänar.

Min mamma var omåttligt stolt över mig, sitt enda barn, och visade mig alltid detta – både i ord och handling. Hennes lägenhet är fylld av fotografier och urklipp på mig och mina barn. Jag vet att hon var oerhört glad över att jag städande i ordning hela hennes lägenhet i somras, vilket möjliggjorde för henne att ha hemtjänst nu i höst.

Att gå vidare i livet känns just nu fruktansvärt tomt. Jag förstår att det vänder, och att det förmodligen kan finnas större sorger. Men det här är tungt. Vetskapen om alla härliga stunder med barnbarnen – som hon nu inte kommer att få uppleva mer är bara en sak i mängden.

Tack för allt, mamma! Saknaden är obeskrivbar. Jag har förlorat en del av mig själv…Sorg

Mittemellan Cornelis Vreeswijk och Håkan Hellström… fanns Alf!

Hade någon frågat mig för några år sedan så hade jag förmodligen rynkat på näsan. Fast jag vet att man ska inte vara fördomsfull. Men förutfattade meningar dras vi alla med. Så om jag då fått en fråga om jag gillade Alf Robertson så skulle undertecknad förmodligen småskrattande svarat att han nog inte är min kopp te. Vad var det som fick mig att ändra mig?

Jag har lyssnat på honom. Ordentligt. Hans skivor syns ibland i fem kronors-backarna på loppisar. Vilket både är synd och fynd! För han var verkligen en intressant artist! Likt Cornelis Wreeswijk hade en förmåga att fånga det vardagliga, även om han kanske inte behärskade Cornelis språkliga ekvilibrism med samma excellens. Och likt Håkan Hellström blev han ibland anklagad för att inte kunna sjunga. Både Cornelis och Håkan har också byggt delar av sitt musikaliska arv genom att inspireras av andra artister och sen göra sin egna grej. Precis som Alf gjorde!

Det finns ytterligare likheter. Alf delade absolut Cornelis smak och tycke för både vin, kvinnor och sång. Om dessa intressen även finns hos Håkan vet jag för lite. Men Håkans sätt att betrakta det sker runt omkring finns absolut hos Alf, och denne har flera gånger uttryckt beundran för Alf´s sånger. Robertson kommer nog inte upp i Hellström´s fantastiska poetiska förmåga, men det är få personer som i en sång kan berätta en så rak och fängslande berättelse som Alf!

Om man kategoriserar hans musik så ligger country nära till hands. Men låt inte detta skrämma bort er om ni händelsevis inte gillar denna genre. Utan Alf berättade historier. Hans låtar är oftast små noveller som kretsar kring olika människoöden. Det är vardagsrealism som utgår från de människor som är grundpelarna i vårt samhälle. Människor vi kan identifiera oss själva med. Det är punk och progg utan attityd och agitation.

Hans brokiga väg fram genom livet måste ha präglat honom och motgångarna verkade bara öka hans kraft och popularitet, även om föreställer mig att det var svårt för honom många stunder. Utan att ha träffat Alf så tänker jag mig ändå att han var en sådan människa som det alltid hände mycket kring. Han var till sjöss, var i Nashville, träffade Johnny Cash, var tight på ett speciellt sätt med Bert Karlsson, spelade på nästan varje ställe i Sverige som hade en scen, gav ut otaliga skivor, skulle spelat på Estonia men fick avboka till förmån för vännen och artisten Pierre Isacsson som sedermera avled där. Det känns nästa symtomatiskt att när väl Alf gick bort 2009 så gjorde han det… på julafton.

Har ni en stund över så leta upp Alf Robertsons sånger. Det kanske inte låter som din kopp te? Men bland Alfs gedigna sångutgivning borde det ”rakt på sak” (en låt som rekommenderas) finnas åtminstone en och annan textrad som du uppskattar. Alf Robertson var verkligen en artist som förtjänar att inte glömmas bort!

Denna lördag kommer jag att komma ytterligare ett steg närmare honom. Efter att Alf gått bort så har hans hustru Monica Robertson då och då haft spelningar där hon framfört delar av hans låtskatt. Hur detta låter vet jag inte – än. Men att hans sånger får leva vidare och då framföras av den människa som kände honom allra bäst känns ändå bra. Så ute i Folkets park i Dalsjöfors lördagen den 26/9 får jag kanske höra vem som ska ge grisarna mat…

image1-19

Förslag på aktiviteter att starta med i tillitsbaserad styrning

  • Definiera vad ordet tillit betyder för dig och den grupp som du arbetar tillsammans med. Att inte ha full koll på vad orden du/ni använder betyder för just dig/er riskerar att göra arbetet efteråt problematiskt.
  • Beskriv ditt ledarskap. Som chef ger dig detta en trygghet och en stärkt profession. Att andra får kännedom av vad de kan förvänta sig av just dig är något som också ökar tryggheten och i förlängningen skapar tillit. Inkludera alla i tänkande kring ledarskap. Alla är ledare i en effektiv organisation. Tänk också på att ledarskapet hos dig som individen/chef är underordnat det kollektiva ledarskapet. Det betyder bland annat att det blir svårt att exempelvis ha ett väldigt autokratiskt ledarskap, om ingen annan har detta eller ser det som viktigt.
  • Klargör vad som är viktigast i just din verksamhet, samt vilka förutsättningar och handlingsutrymme som finns. Det är när man som medarbetare i en grupp tillsammans diskuterar dessa frågor som man kan ta sikte på hur man utvecklar verksamheten. Att titta på handlingsutrymmet är extra viktigt. Möjligen finns det dokumentationskrav som ni upplever som irrelevanta? Varför ska man då ägna detta tid? Samtidigt kan vissa av dessa vara lagstadgade, och då är det ändå något man måste bita ihop och göra. Fast kanske kan man organisera runt detta på ett mer effektivt sätt?
  • Hur ska vi utvärdera? Vad mäter vi? Frågor som tidskrävande utvärderingar är det är lätt att tro att tillitsbaserad styrning exkluderar. Att fundera kring dessa är väsentligt. Men att få argument och bevis för att det vi gör har de avsedda effekter är fortfarande viktigt. För att inte veta varför vi gör något eller se att det konkret leder oss framåt, är förödande för såväl moral som engagemang inom en organisation. Man kan inte förlita oss på enbart en känsla att vi gör rätt saker.
  • Vad gör vi när det blir fel? För fel blir det ibland. Men att skapa en kultur där vi lär oss av våra misstag, och inte huvudsakligen straffas för dessa, är något som för kännetecknar en tillitsbaserad organisation. Att medvetandegöra alla och samtidigt förbereda sig som chef för att ha modet att stå upp för det – i situationer där det kanske också är lättare att göra en snabb tillrättavisade åtgärd än att istället jobba och lära sig av situationen, är viktigt. Med detta menas inte att arbetsgivare kan se alla felaktigheter som ”lärtillfällen”. Vissa situationer måste hanteras på annat sätt. Att då veta vart gränserna går någonstans skapar trygghet.
  • Undvik detaljerade mål. Detta är viktigare att tänka på högre upp i styrkedjan. Det finns tillfällen när detaljerade mål är synnerligen relevanta. Men då är det oftast de som befinner sig närmast situationen som ska skapa dessa.
  • I företag/organisationer bedrivs mycket kompetensutveckling. Att ha en kultur där man aktivt delger andra vad man har lärt sig, samt struktur och former för detta gör att man får en känsla för att organisationen utvecklas och att alla kan få ta del och inspireras.
  • Låt medarbetare ge respons på beslut – innan de fattas – i den mån det går. Utmaningen ligger sedan att återkoppla vilken av denna respons som är relevanta eller inte. Chefens kompetens spelar här en viktig roll för att skapa tillit. Genom att skapa stora möjligheter till insyn i protokoll och möten finns möjlighet till förståelse. I den bästa av världar finns möjligheter för alla som önskar att ta del av allt som rör verksamheten. Det vi sysslar är med är inte hemligheter. Tillit handlar om att lita på andra att inte missbruka/misstolka information.

En del av det här kan låta tidskrävande. Någon tycker eventuellt att det är självklarheter eller att detta redan har gjorts. Men att ta tid för diskussioner och reflektion ger mer än vad det kostar. Tillitsbaserad styrning handlar inte om ett ”nytt management koncept”. Det är mer en filosofi. Men det förutsätter alltså att man avsätter tid och funderar på hur det ska se ut i praktiken.

Ovanstående, samt alla inlägg kring detta, är också mina egna tolkningar vilket bör betonas. Det handlar egentligen om att hitta tillbaka till hur vi alla vill att vår verksamhet ska fungera och bygga på att vi litar på varandra. I förlängningen kommer att det frigöra tid och resurser samt öka engagemang och trivsel som är positivt för alla involverade.