Tillbaka till jobb

En fantastisk tid som föräldraledig med Axel än nu över. På måndag börjar jag arbeta igen. Det är ju inte så dramatiskt. Kommer fortsätta att ha med honom att göra om man säger så. Men just det här att vara med någon 24 timmar om dygnet är slut. Har matchat hans intervallsömn, burit runt honom otaliga mil i bärstol på ryggen och bytt en aldrig sinande ström av blöjor. Samt haft både ett lugn och tid att engagera mig mer i alla hans syskon.

Att vara i nuet och ta vara på stunden, var det lätt klyschiga målet för den här tiden. Kan med säkerhet säga att jag infriat det. Det är inte varit några spektakulära utsvävningar. Utan mestadels handlat om att vara närvarande och delaktig, samt att hela tiden sätta och skruva på rutiner i samband med att dessa behöver förändras då Axel utvecklas. Just det att följa utveckligen hos honom i det vardagliga har varit grymt roligt. Exempelvis från att se honom ta sina första steg till att vara mer och mer motoriskt djärv och kunnig. 

Trots att jag varit föräldraledig mycket förut, så har jag aldrig gjort en inskolning på förskolan förrän nu. Det har varit väldigt intressant. Har gjort många inskolningar som förskollärare, men aldrig som förälder. Det har varit värdefullt och det har gått bra, samtidigt som han varit ganska så pappig. Vilket egentligen inte varit jobbigt då jag vet att han har det bra på förskolan och det har också gett en ganska häftig bekräftelse på att man är viktig för honom.

Har denna veckan börjat förbereda mig en del för arbete som väntar. Trots spamfilter var det över tusen mail i inkorgen. Får försöka lura mig själv att det också är någon slags bekräftelse på att man fyller en funktion. Har dock haft en superb ersättare på skolan när jag varit ledig, så nu gäller det att tagga till. Tiden hemma har gett energi, och känslan att man tagit vara på det här är skön att ha med sig framöver! Jag är mycket nöjd med detta halvår. Det blev precis så bra som jag visste att det skulle bli!

Ted Lasso

Ted Lasso (med Jason Sudeikis) är en tv-serie som handlar om en amerikansk coach utan erfarenhet av den variant som vi här hemma kallar fotboll, som tar över ett brittiskt lag i Premier League. Fotbollen är egentligen inte det centrala utan det är den scen där dråpligheter och livssituationer utspelar sig. Ted Lasso är vid första anblicken en naiv och överentusiastisk ledare, men allt eftersom serien fortgår ser vi igenom fasaden och hittar…en naiv och överentusiastisk ledare att älska. Man kan skönja vissa av hans ledarskapsprinciper i följande:

  1. Var nyfiken, inte dömande.
  2. Var en guldfisk (dvs sörj inte misslyckande för länge)
  3. Unna dig att njuta av kakan.

Det som attraherar mig är att det finns en tydlig och väldigt sympatisk värdegrund i Ted Lasso´s ledarskap. Han kan lätt uppfattas som en dumsnäll och naiv pajas, men just det här med att se igenom det yttre gör att man upptäcker djupet och tankarna som gör honom framgångsrik.

Det här är alltså en vanlig komediserie (som nu får två säsonger till), men för mig är han själva sinnebilden för någon som tillämpar tillitsbaserat ledarskap! Ett exempel är när han låter lagkaptenen utse sin efterträdare. Denne vill egentligen inte göra detta, men Ted litar på honom och vet också att denne är den som känner till laget bäst, kommer att växa som människa samt har störst möjlighet att fatta rätt beslut. 

När Ted förkunnar för laget att vinster är i sig ointressanta och målet är att spelarna ”ska bli de bästa versionerna av sig själv” så förstår även jag att det är fruktansvärt svårt att implementera sådana mål i en resultatfixerad miljö som en brittiskt toppklubb i fotboll trots allt är, men svårt även för ledare i en utvärderingskultur som styrs av mätning. Fast menar man allvar med att skapa bestående utveckling och välmående i en organisation så är det den här typen av ledarskap som behövs.

Givetvis är serien ren underhållning som kan ses utan att ha några speciella jobbglasögon på. Men ibland har jag fått frågan hur tillitsbaserat ledarskap ser ut i praktiken. Istället för att svara med långa utsvävningar kan jag nu säga: börja med att se första säsongen av Ted Lasso.

Förutsättningarna för sjukvården måste förbättras!

Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på sex av landets sju universitetssjukhus har tillsammans jobbat cirka 1,5 miljoner timmar övertid och mertid under årets första tio månader, rapporterades det idag. Tycker detta är mycket alarmerade och det borde få stor uppmärksamhet! Speciellt när även kön till planerade operationer, den så kallade vårdskulden, trots all övertid nu bara ökar.

En heltidstjänst motsvarar 2 080 timmar om året. Alltså finns det behov av 721 st nya heltidstjänster. På bara dessa sex sjukhus! Vet att man inte kan räkna så där rätt av, men det borde rimligtvis vara bättre att anställa fler personer än slita ut befintlig personal mer nu (övertiden är inte enbart pga. corona detta år då förra årets period motsvarade 1,3 miljoner timmar). Detta rör yrken där det finns en uppenbar risk att folk säger upp sig i ännu större utsträckning än vad som redan skett…och övertidstimmarna fortsätter att öka. 

Vart man finner personal att anställa kan jag inte svara på då det handlar om bristyrken och jag långt ifrån är en expert på sjukvård. Att den svenska vårdapparaten har visat stora tecken på resursbrist i många år är ändå tydligt. Befintlig personal gör ett fantastiskt jobb, men just nu är läget mer ansträngt än någonsin förut för såväl personal som sjukhusledningar. Dessutom ska hela Sveriges befolkning vaccineras under första halvåret 2021.

Hur förutsättningarna för sjukvården ska förbättras borde vara en högprioriterad fråga som engagerar alla i samhället nu!

Vill du må lite bättre?

Förra veckan kom en rapport från Oxford University (https://psyarxiv.com/qrjza/) där det konstateras att gaming har positiva effekter på välmåendet, speciellt att spela ihop med andra online. Då speltid är en vanlig diskussionspunkt hemmavid hos många är det kanske tur att ungdomar inte plöjer nya forskningsrapporter? Jag har unnat mig att spela en del ihop med barnen nu när jag varit föräldraledig under hösten. Märker hur de utvecklar sin engelska, tränar samarbete och utvecklar logiskt tänkande. Just detta är ganska allmänt vedertaget förstås. Nu konstaterar studien att välmåendet hos vuxna som spelar ökar. 

I coronatider då social samvaro är sparsam, inga konserter och få nya filmer finns där och lockar när man vill varva ner så kan datorspel vara en liten ljuspunkt. Jag förespråkar inte obegränsad tid för spelade. Jag vet att det finns böcker. Dessa läser både jag och mina barn flitigt. Enligt mig är även idrottande och utevistelse oslagbart. Det här handlar inte om att ställa fritidsintressen mot varandra. Det som för vissa i första anblicken kan verka som bortkastad tid eller förströelse har uppenbarligen en del fördelar. Förutom att vara en stunds avkoppling. 

Ingenting ska givetvis gå till överdrift och vad som är lagom speltid kommer alltid att diskuteras hemmavid. Det är naturligt och vad som är rimligt varierar säkerligen. Där är det vi föräldrar som drar den linjen. Jag vill slå ett slag för att spela tillsammans med barnen. Det är förutom lärorikt även relationsskapande. Själv spelar jag mest med äldste sonen. Vi spelar Apex Legends. Det är ett så kallat Battle Royale-spel. Man utgör ett team på tre spelare, där målet är att vinna över 19 andra team och vara sist kvar. Han är givetvis mycket bättre än jag. Men jag hyfsat bra ”för min ålder”. Att hitta stunder där en normal 15-åring frivilligt umgås med sin pappa på kvällen är inte att underskatta. 

I nästan alla spelomgångarna är såväl samarbete som språkbruk i det slumpmässigt ihopparade teamet helt ok. Men det finns undantag. Jag är inte den som reagerar på en svordom här eller där. Det är naturligt att bli besviken när det inte går som man vill. Men när språkbruket riktar sig mot någon i stil med ”You´re trash” eller ”fucking idiot” dumpar jag grejerna i spelet, förklarar i mikrofonen att det här är inte ok för att sedan lämna. Även om kommentaren inte är riktad mot mig. Det må vara boomer-varning på det (och dessutom tråkigt då man förlorar rankingpoäng). Men det är viktigt att markera. Att bli förolämpad eller kränkt när man gör något man tycker om motverkar ju de eventuella positiva effekterna som rapporten ovan tog upp. Som tur är sker detta inte ofta.

Man kan skriva till varandra inuti många spel också. Där är det oftast lätt att anmäla till spelledning. Verbala kränkningar inne i spelen är svårare att komma åt. Tror absolut att det är bra att det även i denna värld finns flera vuxna som sätter sig in i spelandet och vad ungdomarna sysslar med. De flesta föräldrar vet nog vilka spel barnen spelar. Men har inte riktigt koll på nyanserna och spelupplägg. Det handlar om att inte överge våra barn och lämna dom ensamma åt sitt öde i en värld som är betydelsefull för dom. Då har jag inte heller ens berört hemskheter som exempelvis grooming som kan förekomma i vissa spel. Kanske skulle spelvärldens välmående också öka med fler föräldrar där? 

Ge mig en armé av småbarnsföräldrar och jag tar över världen.

Nu borde man inte blanda ihop det fantastiska som föräldraskapet är med något hemsk som arméer och krig. Men även ni som inte har eller har haft småbarn kommer förstå vad jag menar. Troligtvis är att ha barn den bästa träningen inför en invasion av valfritt land. 

Sömntortyr beskrivs ofta som en av de värsta formerna av tortyr och är sannolikt förbjudet av Genèvekonventionen. Annars borde den vara det. Som pappa till en ettårig kille och just nu föräldraledig vet jag hur det är att vakna en gång i halvtimmen och stoppa i napp eller ge flaska. Man blir totalt mosig i huvudet. Tanken på friheten några år framåt i tiden gör att man överlever.

Skulle man någon gång missa och sova över de första gnyendena så kommer de stenhårda sparkarna i ryggen och det skarpa skriket som ljuder ”vakna…för helvete” från ens respektive som ligger bredvid. Alltså sömntortyr kombinerat med regelrätt misshandel och verbala påhopp. Blåmärkena i svanken dagen efter är enbart påminnelser om att din despotiska överbefälhavare inte tolererar misstag.

På lekplatser kan vi föräldralediga direkt se vilka andra barn som är livsfarliga. Ni vet barnen som inte har några spärrar och helt galet kan börja kasta sand och sätta sig på ditt barns ansikte. Om inte du hade varit där och skickligt navigerat bort situationen det vill säga. Hinner det förmodligen hända något så kan vi prickfritt utföra damage controll och skickligt hämta hem vår sårade lille soldat utan att fienden ens fattar vad som skett.

Vi kan tolka osammanhängande babblande och lätt förstå vilka krypterade meddelande som döljer sig där bakom. Samt det finns inget väder som skrämmer oss. Har vi planerat för utflykt, så blir det utflykt. Även om det regnar och blåser orkan ute. Vi har självklart försett oss med rätt kläder. Naturen stoppar oss aldrig.

Försök gasa oss. Det fungerar inte. Har du klarat sju blöjbyten där bebis totalt bajsat igenom efter att första gången ätit ärtsoppa så finns det inga kemikalier i världen som kan knäcka dig. Har man dessutom flera barn så är man förmodligen lämpad som högre general. För almanackan är vår strategitavla där vi koordinerar våra truppers rörelser och förehavanden, såsom läxor och aktiviteter. Vår krigshär behöver också mat och rena kläder, så utan logistiskt kunnande är du helt körd.

Dag ut och dag in krigar vi oss igenom småbarnsåren med oförtröttlig energi. Visst, vi blir kanske slitna. Men vi ger aldrig upp. Säg mig det land som skulle kunna försvara sig mot en hord av småbarnsföräldrar som anföll med samma frenesi som de tar sig an föräldraskapet. Det landet finns helt enkelt inte. 

Senap

Det är härligt att vara föräldraledig. Det är en förmån och fantastisk tid! Vissa dagar är mer hektiska än andra. Fast det blir aldrig tråkigt. Igår när jag förberedde middagen och Alfred kollade till Axel i vardagsrummet så fick jag dock avbryta allt i köket. Alfred ropade på mig. Ska erkänna att jag inte trodde det som det mötte mig var fysiskt möjligt.

Axel väger sina dryga 16 kg. Och kan gå riktigt bra nu. Ibland dimper han ner på rumpan när orken tryter. Som denna gång. Men nu hade han landat rakt ner på en oöppnad senapsflaska som han han fått med sig från köket. Trycket från hans rumpa som faller fritt från 40 cm höjd skapade då en veritabel senapsbazooka. Det är senapspölar på mattan. Senap på sofforna. Senap på väggarna. Senapsfläckar på ytterkläderna ute i hallen, fyra meter bort. Ja, till och med senap uppe i taket. Det såg ut som en stor senapsbomb hade briserat.

Axel tittade förvånat på mig. Samt ville givetvis genast hjälpa mig att ”städa”. Hela situationen skapade stor underhållning och skratt hos de övriga barnen. Vilket man ju inte kan få för mycket utav. Så här en dag efteråt har jag fått bort det mesta. Vardagsrummet är nu lagom halvstökigt igen. Fast fritt från senap. Dags att belöna sig själv… med en korv med bröd?

Första stegen

En människa tar miljontals steg under sin levnad. Klockan 09.29 idag reste sig Axel upp och tog sina fem första skakiga steg helt utan stöd. En halv meter in i framtiden. Att se glädjen och stoltheten spegla sig i hans ögon när han efter bedriften dimper ner på rumpan, suddar enkelt ut tröttheten hos mig efter att vaknat med honom en gång i halvtimmen under hela natten. Byta hundratals bajsblöjor är ett billigt pris för att få ta del av just det där ögonblicket. Det är i den stunden att vara föräldraledig blir det mest magiska som finns! Ett litet steg för mänskligheten…men ett stort steg för Axel – på väg ut i världen! Se upp därute, nu kommer han! 

Nu väntar semester…sen föräldraledighet!

För snart två år sedan började jag arbeta som rektor i gymnasieskola. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig om man säger så. Uppdrag, arbetsplats, kollegor, medarbetare och samarbetspartners har kontinuerligt ändrats.

Har fått utveckla min flexibilitet, som jag redan tidigare tyckte var hyfsat god. Det sker givetvis på bekostnad av den långsiktiga planeringen, då nya situationer ständigt uppstår. Framförhållning är annars något som jag tycker är viktigt, just i kombination med flexibilitet. Samtidigt har jag trivts väldigt bra och känner tilltro (både till min chef, medarbetare och elever), vilket jag nästan alltid har gjort i mitt yrkesliv iofs. Har lärt mig mycket och utvecklats. Det är viktiga faktorer för mig yrkesmässigt. Viktigare än lön. Känner också en stolthet över det sätt som vi på skolorna faktiskt tagit oss igenom alla utmaningar som varit de gångna åren.

Nu finns tid för reflektion. Försökte utvärdera för mig själv och arbetssituation förra sommaren, men gav upp då det var flera stora saker som kom emellan på det privata planet. Samtidigt kändes det då också som jag var mitt i en pågående process så personlig utvärdering fick vänta. I höst kommer det finnas tid. Fast just nu vill jag helst lägga jobbtankarna åt sidan. Men det där löser sig. Det gör det alltid.

Får ibland frågor om hur det är att bli pappa igen när man är några år äldre än senaste gången. Om man verkligen orkar på samma sätt som när man är yngre? Och ja, det gör man. Fast på ett annat sätt. Det är lite som med äldre fotbollspelare tänker jag. Man har inte samma kondition och ork kanske, men man läser spelet på ett annat sätt och kan positionera sig bättre på planen.

Vet nu vilka situationer som blir arbetsamma i föräldraskapet då barn är litet. Nu har jag förhoppningvis vett nog att njuta även av dessa stunder då dessa passerar oerhört fort. Det finns ett talesätt som lyder; livet är något som händer medan du gör upp andra planer. Så att befinna sig i det berömda nuet är ändå det främsta målet det kommande halvåret.

Önskar alla som råkar läsa detta en trevlig sommar – och en fin höst! Nu har jag stämplat ut från jobbet sista gången för detta år! Närmast ikväll väntar en skön löparrunda då jag springer ifrån de sista jobbtankarna för denna sommar!

image0-4

36 år av minnen

Man borde förmodligen inte bli alltför nostalgisk över en kommersiell företeelse som McDonalds. Fast som boråsare har vi alla en speciell relation till McDonals i centrum. I december läggs den ner. Och det känns faktiskt vemodigt.

För oss som vuxit upp här så var Borås en ganska tråkig stad där det inte hände mycket förr i tiden. Sedan satsades det både på fotbollslag, kultur och nybyggnationer. Nu känns Borås som en väldigt modern och fräsch mellanstad i Sverige. Men det var i november 1984 som allt började. Det var då världen kom till Borås. Det var då vi fick McDonals! För vissa Donken. För mig Mickey D. Imperalistisk skräpmatskultur…när den är som bäst!

Jag har många minnen därifrån. När jag var liten var det exotiskt och en stor händelse att gå dit. Var då där med både mamma och pappa och besöken var alltid en stor händelse för unge Jesper. Speciellt då man kunde gå upp på övervåningen och äta. En restaurang med två plan! Fatta hur stort det kändes i lilla Borås på den tiden.

Sedan när jag var ungdom hängde jag där utanför ibland kan jag motvilligt erkänna. Det hörde liksom till. Både då och nu. När jag fått barn har det också varit en naturlig punkt att landa på efter besök i stadskärnan. Mina barn kommer aldrig att glömma platsen då jag i ett ögonblick av övermod för fem år sedan fick för mig att vidga deras matvyer och bjuda på fiskburgare. 

Samt hur många konserter eller krogkvällar för den delen, när sådana var aktuella i mitt liv, har inte slutat med besök där? Senaste besöket var faktiskt då jag suttit på boråsbussen från Göteborg efter konsert med Avantgardet, landade där en sen decemberkväll (glutenfri BigMac – glutenfria bröd är äckligt, men ett nödvändigt ont för mig numera). Det är ett av få ställen som har öppet sent – och kan leverera enkel mat som stillar hunger snabbt och billigt. 

Men visst, det finns andra snabbmatställen. Och McDonals är ingen gastronomisk höjdpunkt. Senast jag kollade så hade den inga Michelinstjärnor om man säger så. Men vart ska vi ta vägen framöver när man vill ha en billig milkshake och cheeseburgare i anslutning till sommartorsdagarna i centrum (när allt blir som vanligt det vill säga)? Alla har inte heller råd att bjuda sina barn på festligare restauranger.

Det kommer förmodligen något annat. Det gör det alltid. Tiden läker alla sår. Men nu förlorar Borås stadskärna ändå någonting speciellt samt en viktig del av sin dragningskraft.

Vänner

Daniel kom till Solgränd idag. Det har han gjort förut. Men allt är inte som vanligt. Givetvis. Förutom den fysiska distansen oss emellan så har vi ånyo ett samtal via dator med en jämnårig vän som vi vet kommer att gå bort i cancer snart. Minuter blir till timmar. Trots det så får vi självklart inte sagt allt vi vill säga. Vad ska egentligen sägas för att skapa ljus i ett kommande mörker? Vi dricker ett glas vin och skålar virtuellt med vännens favoritdryck Jägermesister på begäran. Skrattar, döljer vårt vemod så gott det går…och låtsas för ett ögonblick att allt är normalt mitt i all absurditet. Närvaron i stunden blir viktigast. När alla lämnat så är en dikt av Dylan Thomas mitt enda sällskap då protesten mot det orimliga växer sig starkare inom mig;

Do not go gentle into that good night… Rage, rage against the dying of the light.

blommor