Tillit och digitalisering

I eftermiddag träffade jag några andra medarbetare i Borås Stad och pratade om tillitsbaserad styrning i relation till digitalisering. Väldigt intressant! Jag har inte tänkt noggrant på tillit ur det perspektivet förut – även om jag är medveten om relevansen. Sedan måste jag vara ödmjuk: jag är långt ifrån någon expert. Men självklart måste vi hitta balansen mellan exempelvis rättssäkerhet samt överdriven kontroll och flexibla möjligheter för att inte begränsa framsteg och utveckling, som sedan skulle komma såväl medborgare som medarbetare till godo.

Transparensen är alltid oerhört viktig…och att då inte utnyttja en digital arena som just det forum jag skriver i nu, är lite som att missa öppet mål i en fotbollsmatch! Så ruvar du på någon tanke om just tillit och digitalisering: delge gärna denna. Gillar, samt behöver få input att reflektera över!

Slutbesiktning

Idag klockan 11.00 gjorde jag slutbesiktning av mammas lägenhet. Hade tagit en semesterdag för detta. Egentligen är en besiktning inte något som tar hela dagen. Men denna dag har funnits med i mina tankar i två månader nu. Det är dagen då jag sätter punkt för något. En mycket konstig känsla. Under december och januari har jag befunnit mig i en process. Jag har haft en närhet i tanken till min mamma. Lika mycket som jag sorterat saker, har jag sorterat minnen och känslor. Det har funnits en fysisk närhet, en verklig plats där min mamma har funnits kvar. Ett ställe där jag kan se henne framför mig tydligt. Nu är den platsen inte borta kanske, men den är inte min att äga längre. Jag har sörjt och saknaden är inte mindre. Fast acceptansen för faktumet att vi alla blir äldre och har en begränsad tid på jorden har ändå vuxit fram. Begravningen var känslosam för mig. Ett avsked. Men hur konstigt det kanske än låter så tar jag ett större avsked idag. Att jag tog en semesterdag för denna förhållandevis enkla sak som besiktning, var för att jag var beredd på tomheten som slog mot mig med full kraft när jag lämnade Tunnlandsgatan. Jag har nu, åtminstone tills gravsättning, ingen verklig plats att gå till och minnas. Ikväll ska jag gå på konsert här i Borås. Ett medvetet val för att fylla tankarna med annat. Att vara klar med något är både en befrielse och en förbannelse. 

 

Ett utmanande 2019 är nu förbi

Började året som nyanställd rektor för nyanlända (sk. sprintverksamhet) i en för mig helt ny skolform; gymnasieskola. Med mycket bra budgetförutsättningar och med att förbereda flytt till superfina nya lokaler. Men sedan skedde det saker. Först kom den största budgetanpassningen någonsin i skol-Borås på 25 miljoner. Därav många viktiga och arbetsamma samtal med berörda medarbetare som inte mådde bra. När bara sommarlovet stod emellan flytten av skolan så lades den ner helt över en natt, och jag fick ny rektorsroll med flera (spännande och intressanta) nya uppdrag på annan skola. Givetvis följde många samtal med medarbetare som orienterade sig på ny arbetsplats sen under hösten. 

Sommarmånaderna innebar också en lång väntan på besked om tarmcancer eller inte, samt väntan på operation av inflammerad blindtarm. Och en mamma som åkte skytteltrafik in och ut på sjukhus. För att möjliggöra hemtjänst för henne behövdes en stor utrensning av hennes lägenhet under några varma sommarveckor. Hösten blev  bättre för henne. Hon fick ordning på mediciner och en normalitet uppstod i vardagen med hemkomst och stort hopp om framtiden. Sjukdomstillstånden hos mig ordnades också upp sig under hösten. Men jo, den enorma trötthet jag känt under våren fick också sin förklaring i en diagnos i form av glutenallergi. Däremellan fick vi visst också en liten bebis någonstans på vägen fram under sommaren. Ett litet paket av ren lycka, som utökade barnaskaran från fyra till fem, och som inneburit alla naturliga förändringar hemmavid. Året avslutades med att mamma (ganska oväntat) gick bort samt att jag även nu tillsammans med andra uppdrag även tar över rektorskapet för hela IM-verksamheten på skolan där jag arbetar.

Året har alltså inneburit mer svängningar och förändringar än vad jag är van vid. Men hur mår jag nu? Faktiskt ganska bra. Saknaden efter mamma är fortfarande stor, och nu hanteras efterspelet med allt det praktiska, där jag är det enda barnet och får ta det ansvaret själv samtidigt som vardagen ska fungera. Men vi vet alla att livet är oberäkneligt och vissa perioder förändras mer än andra. Känner jag därför någon oro och omtanke så är det för andra människor i närheten, eller för större frågor som en kargare samhällsutveckling där empati och medmänsklighet verkar minska i allt raskare takt.

Sätter man alltså sina egna utmaningar i relation till andras eller saker som sker i världen så har jag haft försvinnande små problem. Vetskapen om att jag är oerhört priviligerad med såväl arbete som familj och vänner på den lilla och förhållandevis trygga plats på jorden där jag bor, skänker stor känsla av tacksamhet och ödmjukhet samt hjälper en att få perspektiv på tillvaron.

Att ta sig stunder för reflektion är viktigt. Likt en nyfrälst kan jag inte nog predika träningens lovsång. För mig är löpningen det som bygger upp min mentala förmåga och känslan av att ha ganska bra koll på läget trots att vågorna går höga runt omkring mig. Andra saker som att äta rätt, sova tillräckligt och se till att ha roligt mellan varven räcker också långt. Åtminstone för mig.

Nu ser jag framemot 2020. Jag vet att det kommer förändringar min väg kommande år också (och måla garaget som inte hanns med denna sommar ska också göras). Jag vet ändå att jag klarat av årets förändringar, så därför känner jag stor tillförsikt och styrka inför framtiden. Men 2019 säger jag härmed ganska enkelt adjö till med denna text!

Sorg

Jag har sorg. I stunder av ensamhet bryter tårarna igenom okontrollerbart. Igår förmiddag var jag som vanligt hemma och hälsade på min mamma. Hon var trött. Tröttare än vanligt. Men hon gjorde slag i saken och bestämde sig att ta sina färdiggjorda revbensspjäll till lunch. Dessa spjäll hade varit i kylskåpet i över en månad. Hon visste att bäst-före-datum var 13 december, och hade pratat om dessa i flera veckor nu. Aptiten var dock inte jättestor, och efter att jag sedan hjälpt henne på toaletten så ville hon vila. Jag hällde upp ett glas Fanta enligt önskemål, och stoppade om henne i sängen. Stängde ytterdörren samtidigt som det låga ljudet från tv:n och radion försvann bakom dörren. Hon hade på dessa apparater dygnet runt. För sällskap. Men även av bekvämlighet. En vag föraning fanns hos mig är jag medveten om när jag tänker tillbaka på gårdagen. Men sedan mamma kom hem från sjukhuset i somras och fått ordning på mediciner som hanterade hjärtflimmer så hade jag vid flera andra tillfällen under hösten lärt mig att vila, samt segheten och envisheten hos henne, gjorde att hon brukade piggna till efter någon dag vid trötthet.

Men inte nu. Klockan 20.25 ringde man mig. Hemtjänsten hade hittat henne död i säng vid deras besök där klockan 19.00. Förmodligen avled hon någon gång efter klockan 15.00. Stilla. Hastigt. Utan smärta.

Efter telefonsamtalet tar jag mig till hennes lägenhet för att möta upp sjukvårdspersonal. Lägenheten är kusligt tyst då man stängt av radio och tv. Glaset med Fanta är orört. Mamma ligger orörlig med slutna ögon i sängen. Trots att jag undermedvetet kanske borde vara förberedd känns allt overkligt och chockartat. För att försöka sortera tankarna innan jag tar avsked börjar jag i ensamheten helt ologiskt rensa ut kylskåpet. Maten var viktig för henne. Hon vägrade konsekvent under hösten att beställa hem matlådor, utan ville själv bestämma och beställa samt tillaga sin egen mat. När jag ser en tårtbotten som mamma köpt i veckan, och inser att den tårtan aldrig blir gjord brister allt för mig…

Jag vet inte hur många gånger jag brottats med mig själv att försöka stanna kvar längre vid mina besök. Göra dom ännu oftare. Berätta allt det där om hur viktig hon varit för mig. Visst, hon visste att jag älskade henne och är evigt tacksam för allt hon gjort. Utan henne (och min pappa – även om dom separerade under min barndom – så lyckades dom få det att fungera för mig) hade jag förmodligen varit en helt annan person någon annanstans i livet. Men ni ser här hur jag lägger ut orden. Varför gjorde jag det inte i ännu större utsträckning när jag var med henne? Varför tog jag inte med alla barnen varje gång när jag var hos henne under hösten? Varför var jag inte med henne i stunden då hon gick bort? Dom tankarna river hål i mitt hjärta och gör så ont…så ont.

Ingen behöver svara på det här inlägget. Jag skriver för min egen skull. Men om någon läser detta är det kommande rader jag vill att ni ska komma ihåg; min 81-åriga mamma var en kvinna som gick sin egen väg i livet. Från födelseort i Sundsvall till ungdomsår i Uppsala, och sen vidare till Borås. Kerstin var rolig, allmänbildad och intelligent. Samt väldigt envis. Hon trivdes i sitt egna sällskap, men hade ett socialt behov utöver det. Hon var självständig och ville aldrig vara någon till last. Mamma uppskattade konst, litteratur och kultur i allmänhet som den bibliotekarie hon var. Före utbildningen arbetade hon till exempel extra med något så motsägelsefullt som att vara säkerhetsvakt. Har du aldrig träffat min mamma så har du gått miste om ett möte med en genuint snäll människa. Slutligen fick hon också tillbringa sin sista tid i livet i den hemmiljö där hon trivdes, som hon själv önskade och bestämde.

Under hela mitt liv har jag alltid haft ett underliggande dåligt samvete (samt givetvis stor tacksamhet) vid jul och födelsedagar, då hon trots sina begränsade ekonomiska möjligheter – men tack vare sin sparsamhet, alltid gett mig och sedermera min fru och mina barn överdådiga presenter. Jag vill använda de största och vackraste orden för att beskriva hennes betydelse, men förmår mig inte skriva annat än det här och har just nu inte ork att ge just den här texten all den värdighet den så förtjänar.

Min mamma var omåttligt stolt över mig, sitt enda barn, och visade mig alltid detta – både i ord och handling. Hennes lägenhet är fylld av fotografier och urklipp på mig och mina barn. Jag vet att hon var oerhört glad över att jag städande i ordning hela hennes lägenhet i somras, vilket möjliggjorde för henne att ha hemtjänst nu i höst.

Att gå vidare i livet känns just nu fruktansvärt tomt. Jag förstår att det vänder, och att det förmodligen kan finnas större sorger. Men det här är tungt. Vetskapen om alla härliga stunder med barnbarnen – som hon nu inte kommer att få uppleva mer är bara en sak i mängden.

Tack för allt, mamma! Saknaden är obeskrivbar. Jag har förlorat en del av mig själv…Sorg

Mittemellan Cornelis Vreeswijk och Håkan Hellström… fanns Alf!

Hade någon frågat mig för några år sedan så hade jag förmodligen rynkat på näsan. Fast jag vet att man ska inte vara fördomsfull. Men förutfattade meningar dras vi alla med. Så om jag då fått en fråga om jag gillade Alf Robertson så skulle undertecknad förmodligen småskrattande svarat att han nog inte är min kopp te. Vad var det som fick mig att ändra mig?

Jag har lyssnat på honom. Ordentligt. Hans skivor syns ibland i fem kronors-backarna på loppisar. Vilket både är synd och fynd! För han var verkligen en intressant artist! Likt Cornelis Wreeswijk hade en förmåga att fånga det vardagliga, även om han kanske inte behärskade Cornelis språkliga ekvilibrism med samma excellens. Och likt Håkan Hellström blev han ibland anklagad för att inte kunna sjunga. Både Cornelis och Håkan har också byggt delar av sitt musikaliska arv genom att inspireras av andra artister och sen göra sin egna grej. Precis som Alf gjorde!

Det finns ytterligare likheter. Alf delade absolut Cornelis smak och tycke för både vin, kvinnor och sång. Om dessa intressen även finns hos Håkan vet jag för lite. Men Håkans sätt att betrakta det sker runt omkring finns absolut hos Alf, och denne har flera gånger uttryckt beundran för Alf´s sånger. Robertson kommer nog inte upp i Hellström´s fantastiska poetiska förmåga, men det är få personer som i en sång kan berätta en så rak och fängslande berättelse som Alf!

Om man kategoriserar hans musik så ligger country nära till hands. Men låt inte detta skrämma bort er om ni händelsevis inte gillar denna genre. Utan Alf berättade historier. Hans låtar är oftast små noveller som kretsar kring olika människoöden. Det är vardagsrealism som utgår från de människor som är grundpelarna i vårt samhälle. Människor vi kan identifiera oss själva med. Det är punk och progg utan attityd och agitation.

Hans brokiga väg fram genom livet måste ha präglat honom och motgångarna verkade bara öka hans kraft och popularitet, även om föreställer mig att det var svårt för honom många stunder. Utan att ha träffat Alf så tänker jag mig ändå att han var en sådan människa som det alltid hände mycket kring. Han var till sjöss, var i Nashville, träffade Johnny Cash, var tight på ett speciellt sätt med Bert Karlsson, spelade på nästan varje ställe i Sverige som hade en scen, gav ut otaliga skivor, skulle spelat på Estonia men fick avboka till förmån för vännen och artisten Pierre Isacsson som sedermera avled där. Det känns nästa symtomatiskt att när väl Alf gick bort 2009 så gjorde han det… på julafton.

Har ni en stund över så leta upp Alf Robertsons sånger. Det kanske inte låter som din kopp te? Men bland Alfs gedigna sångutgivning borde det ”rakt på sak” (en låt som rekommenderas) finnas åtminstone en och annan textrad som du uppskattar. Alf Robertson var verkligen en artist som förtjänar att inte glömmas bort!

Denna lördag kommer jag att komma ytterligare ett steg närmare honom. Efter att Alf gått bort så har hans hustru Monica Robertson då och då haft spelningar där hon framfört delar av hans låtskatt. Hur detta låter vet jag inte – än. Men att hans sånger får leva vidare och då framföras av den människa som kände honom allra bäst känns ändå bra. Så ute i Folkets park i Dalsjöfors lördagen den 26/9 får jag kanske höra vem som ska ge grisarna mat…

image1-19

Förslag på aktiviteter att starta med i tillitsbaserad styrning

  • Definiera vad ordet tillit betyder för dig och den grupp som du arbetar tillsammans med. Att inte ha full koll på vad orden du/ni använder betyder för just dig/er riskerar att göra arbetet efteråt problematiskt.
  • Beskriv ditt ledarskap. Som chef ger dig detta en trygghet och en stärkt profession. Att andra får kännedom av vad de kan förvänta sig av just dig är något som också ökar tryggheten och i förlängningen skapar tillit. Inkludera alla i tänkande kring ledarskap. Alla är ledare i en effektiv organisation. Tänk också på att ledarskapet hos dig som individen/chef är underordnat det kollektiva ledarskapet. Det betyder bland annat att det blir svårt att exempelvis ha ett väldigt autokratiskt ledarskap, om ingen annan har detta eller ser det som viktigt.
  • Klargör vad som är viktigast i just din verksamhet, samt vilka förutsättningar och handlingsutrymme som finns. Det är när man som medarbetare i en grupp tillsammans diskuterar dessa frågor som man kan ta sikte på hur man utvecklar verksamheten. Att titta på handlingsutrymmet är extra viktigt. Möjligen finns det dokumentationskrav som ni upplever som irrelevanta? Varför ska man då ägna detta tid? Samtidigt kan vissa av dessa vara lagstadgade, och då är det ändå något man måste bita ihop och göra. Fast kanske kan man organisera runt detta på ett mer effektivt sätt?
  • Hur ska vi utvärdera? Vad mäter vi? Frågor som tidskrävande utvärderingar är det är lätt att tro att tillitsbaserad styrning exkluderar. Att fundera kring dessa är väsentligt. Men att få argument och bevis för att det vi gör har de avsedda effekter är fortfarande viktigt. För att inte veta varför vi gör något eller se att det konkret leder oss framåt, är förödande för såväl moral som engagemang inom en organisation. Man kan inte förlita oss på enbart en känsla att vi gör rätt saker.
  • Vad gör vi när det blir fel? För fel blir det ibland. Men att skapa en kultur där vi lär oss av våra misstag, och inte huvudsakligen straffas för dessa, är något som för kännetecknar en tillitsbaserad organisation. Att medvetandegöra alla och samtidigt förbereda sig som chef för att ha modet att stå upp för det – i situationer där det kanske också är lättare att göra en snabb tillrättavisade åtgärd än att istället jobba och lära sig av situationen, är viktigt. Med detta menas inte att arbetsgivare kan se alla felaktigheter som ”lärtillfällen”. Vissa situationer måste hanteras på annat sätt. Att då veta vart gränserna går någonstans skapar trygghet.
  • Undvik detaljerade mål. Detta är viktigare att tänka på högre upp i styrkedjan. Det finns tillfällen när detaljerade mål är synnerligen relevanta. Men då är det oftast de som befinner sig närmast situationen som ska skapa dessa.
  • I företag/organisationer bedrivs mycket kompetensutveckling. Att ha en kultur där man aktivt delger andra vad man har lärt sig, samt struktur och former för detta gör att man får en känsla för att organisationen utvecklas och att alla kan få ta del och inspireras.
  • Låt medarbetare ge respons på beslut – innan de fattas – i den mån det går. Utmaningen ligger sedan att återkoppla vilken av denna respons som är relevanta eller inte. Chefens kompetens spelar här en viktig roll för att skapa tillit. Genom att skapa stora möjligheter till insyn i protokoll och möten finns möjlighet till förståelse. I den bästa av världar finns möjligheter för alla som önskar att ta del av allt som rör verksamheten. Det vi sysslar är med är inte hemligheter. Tillit handlar om att lita på andra att inte missbruka/misstolka information.

En del av det här kan låta tidskrävande. Någon tycker eventuellt att det är självklarheter eller att detta redan har gjorts. Men att ta tid för diskussioner och reflektion ger mer än vad det kostar. Tillitsbaserad styrning handlar inte om ett ”nytt management koncept”. Det är mer en filosofi. Men det förutsätter alltså att man avsätter tid och funderar på hur det ska se ut i praktiken.

Ovanstående, samt alla inlägg kring detta, är också mina egna tolkningar vilket bör betonas. Det handlar egentligen om att hitta tillbaka till hur vi alla vill att vår verksamhet ska fungera och bygga på att vi litar på varandra. I förlängningen kommer att det frigöra tid och resurser samt öka engagemang och trivsel som är positivt för alla involverade.

Vad innebär tillitsbaserat ledarskap för mig?

Först vill jag slå ett slag för att skapa en ledardeklaration. Det är vanligt att åtminstone rektorer har detta. Jag har själv en sådan sedan många år tillbaka. Kallar min för ledarmanual. Den är ett dokument som jag varje år uppdaterar. För även om min värdegrund inte förändras så utvecklas förhoppningsvis mitt ledarskap. Denna handling ger mig värdefulla reflektionsmöjligheter.

Att dela ledardeklarationen bland medarbetare gör sedan att förväntningarna samt transparensen ökar. Vet inte alltid hur mycket arbetsgivare tittar på denna, men jag delger den alltid till mina chefer. Att ha en ledardeklaration är inte bara bra för den som arbetar i chefsroll. De flesta yrkesroller kräver idag att du använder en viss mängd ledarskap, och genom regelbunden reflektion blir du stärkt i din yrkesroll.

Precis som med ordet tillit, så är ledarskap något som är väl betjänt av att definieras. För mig är ledarskap ett ord som innefattar mycket. Att ha ett bra ledarskap är som att säga att bara för att jag är bra på fotboll så är jag bra på idrott. Det behöver dock inte betyda att jag kan simma eller springa eller något liknande som innefattas av ordet idrott. Genom reflektion vet jag vad jag är bra på och vilka områden jag kan utveckla mer. Ledarskap innefattar många delar.

Tror mycket på ordet autenticitet. När jag till exempel började arbeta som förskolechef för ett tiotal år sedan, hade jag ofta kostym på jobbet. Intalade mig själv att det var ett sätt att visa respekt mot min roll. I efterhand kan jag se att det bara var ett sätt för att dölja min egen osäkerhet som ny chef. Tror också detta märktes bland medarbetare. Kan fortfarande ha kostym eller kavaj på jobbet. Men då är det för att det passar bra den dagen. Annars har jag de kläder jag känner mig bekväm med. Har tillit till mig själv så att säga. Samtidigt som det givetvis finns en medvetenhet om vilka signaler som skickas ut. Så om mitt klädval kan göra mitt yrkesutövande mer givande en dag, så är det en liten ansträngning att göra.

Att vara autentisk innebär även för mig att skilja på jobb och privatliv, men att ändå vara samma person hela tiden. På jobbet är jag förmodligen mer reserverad, och bjuder mindre på mig själv. På jobbet får jag betalt för att bete mig på ett korrekt sätt, och det är också mer relevant att lyssna på andra än att breda ut mig själv. Gränserna mellan arbete och privatliv blir allt diffusare, och om detta kan man tycka vad man vill. Att ha medvetenhet om hur man agerar i de båda sfärerna blir därför allt mer relevant.

Vara närvarande i verksamhetens centrala utförande är viktigt. Samtidigt kan man vara närvarande på flera olika sätt. Det här är en utmaning som många chefer brottas med. Ibland måste man faktiskt våga välja vad som är viktigast, och inte gå på vad andra tycker. När man av olika skäl inte kan vara mitt i verksamheten, så måste man litar på de som faktiskt är där. Samt vara oerhört nyfiken och frågvis när man väl har möjlighet. Detta signalerar intresse, inte missförtroende.

Jag vill också kunna förklara och motivera mina handlingar och beslut. Om jag sedan lyckas alla gånger låter jag var osagt. Att lyssna på reaktioner och funderingar är alltid givande och ger både kunskap och förståelse som kan vara värdefull framöver. Förutsätter alltid att min arbetsgivare gör likadant. För som medarbetare kan man aldrig förvänta sig att det blir som man vill eller tror. Men att bli lyssnad på är att bli tagen på allvar.

När problem uppkommer så ska dessa hanteras angeläget. Man ska inte undvika att prata om problematiska situationer. Men integritetsaspekten får inte tappas bort. Skrev ovan om att förklara beslut och handlingar; jag har ibland sett andra chefer missa just detta. Överlag så är chefens sätt att kommunicera av väldigt stor vikt. Det ska vara hållbart ur alla perspektiv. Det betyder alltså inte att man ska undvika att kommunicera kring svåra utmaningar. Utan att man ska göra det på ett hållbart sätt. Det vill säga med respektfullhet. Har du exempelvis hört någon prata om en icke närvarande tredje person på ett visst sätt och sedan funderat: om denne kan uttrycka sig så här nu; vad säger hen om mig när jag inte är där?

Avslutningsvis är handlingarna alltid viktigare än ord! För vidare läsning hänvisar jag till min ledarmanual – som finns att läsa här  .

(Detta inlägg är del 3 utav 4. Nästa del: ”Förlag på aktiviteter att starta med i tillitsbaserad styrning” – finns här)